Virkning är som mindfulness för mig

Jag har drabbats av en total stiltje i skrivandet. Funderar mycket men har ingen lust att plita ner det än.
Det kanske jäser som en liten manusdeg i mitt huvud?
Under tiden har jag så kul. Milton har en docka, Anna-Elise heter hon just nu. Han tycker jag ska förse henne med en ny garderob. och just nu är det så jättekul att virka dockkläder. I stället för att skriva manus virkade jag just en mössa.
 Igår blev det en babyfilt, lillkusinen Elsa fick ju en så det är klart dockan också ska ha en.

Virka, det är så vilsamt och så bra för tanken. Virkning=mindfulness för mig.

Vad har du som får dina tankar att löpa fritt och som samtidigt  får dig att koppla av?

Brinnande författare om skrivande - vilken dag!

Marie Ndiaye med romanen Ladivine

Fantastiska Duong Thu Huong med No mans land

Jag var hela dagen igår på Stockholm Literature, dagar på Moderna Museet om skrivande, om litteratur med många utblickar i världen. Inget tingetangel som på bokmässan i Göteborg utan mer av allvarliga intressanta samtal om litteratur. Det är tredje gången men första för mig och det var en underbar dag.
Det var en lycka att få lyssna till Marie Ndiaye och Jonas Hassan Khemiri som först talade om sina senaste romaner, om deras tillblivelse och tankar kring det. Och sedan i varsin omgång läste högt ur sina böcker och berättade.
Jonas Hassen Khemiri, man blir förälskad i honom, hans ödmjuka sökande sätt att prata, hans lyssnande och öppna nyfikna blick på världen. hans humor. hans patos. Jag längtar efter att läsa hans roman. Inte brukar jag stå i kö för att få en bok signerad, men det gjorde jag. Och när jag tackade för samtalet han haft med sin franska skrivarkollega tittade han på mig och sa: "Jag var så nervös. Ville inte ta för mycket plats själv. Hon kommer ända hit, klart vi ska lyssna på henne."
Jag återkommer till boken, till de här dagarna, vill bara skriva några rader om det innan jag ger mig dit igen...

Jonas Hassen Khemiri med Allt jag inte minns

Och dessutom: Jag blir lycklig inte bara av tal om skrivande utan, måste jag få erkänna, av att Marie Ndiaye och även den vietnamesiska fantastiska Duong Thu Huong pratade på franska. För mig är det alldeles speciellt underbart att få lyssna till det språk jag tycker så mycket om.

Huong, hon måste bli översatt och jag tror hon blir det på Tranans förlag. Vilken kvinna!
Fantastiska böcker, sa Ebba Witt-Brattström. Själv sa hon att kampen var målet med hennes liv. kampen mot regeringen i Vietnam som förrått revolutionen, som ljuger och förtrycker.
"Folket hålls kvar i fattigdom. Det är så lågt. Skrivandet kommer för mig i andra hand, jag drivs i mitt liv av ett oförsonligt hat. I den kampen är jag med min själ och mitt hjärta."
Mer om allt detta, mer om böckerna! Nu ilar jag!

Vilsamt vitt och tomt är vad jag känner för, så helt olikt mig

Något händer i mig. Vet inte vad. Men jag har ett sådant behov av att röja, ge plats, göra mig av med saker. Just nu sitter jag här i målarfärgsdoft, mitt turkosa kök har blivt vitt igen, mitt ljusblåa rum likaså. Vitt vitt, jag har tagit ner tavlor och gardiner.
Måste liksom fundera på vad jag vill ha framme, uppe på väggarna, i bokhyllan.
Är det hösten tro?
Eller ett plötsligt behov av ordning och reda?
Kan ni känna igen er?

Jag har lämnat iväg många böcker till olika hyllor och vill behålla det som är viktigt. Vad gör jag med tavlorna? Och kläderna, mumlar de som känner mig, men dit har jag inte kommit än.
Det som är viktigt, kanske är nyckelorden. Allt är inte lika viktigt, jag måste välja och sovra och bestämma mig.

Kan bara säga att det känns vilsamt. Och lite ovant.

En mångbottnad roman som lever vidare

En roman om organdonation ... och du är helt uppslukad? sa dotter E2.
Helt uppslukad är sant. Men den roman jag läste är så mycket mer mångbottnad och rik. Jag sträckläste Charlotta von Zweigbergks roman Alla delar av dig  på Ordberoende förlag där organdonation är ett tema men det mer handlar om  uppslukande kärlek, kanske besatthet, och även sorg. Och en otrolig vilja att öppna sig för livet och inte ge upp.

När det gäller organdonation så tror jag att jag delar dåligt samvete med många. Vi är positiva men har inte tagit steget. Det gör man efter att ha läst denna bok. En kollektivroman där författaren så inträngande och fint visar vad det betyder i livet att kunna få hjälp att leva vidare.

Handlingen är spännande som en thriller och jag vill inte spoila.
Men sex människor ensamma på en vacker enslig ö i Stockholms skärgård, tidig höst. De tittar tveksamt på varandra: Vad är vi för grupp egentligen? Vad väntas av oss? De blir inte mindre nervösa av att forskningsledaren blir allt mer spänd och stressad. Vad håller han på med. Och vad är det för märklig attraktion som uppstår mellan honom och en kvinna i gruppen?

En berörande bok, viktig också. För  efter att ha läst den finns frågan kvar i mitt huvud: Kan du tänka dig att ta emot ett organ från en annan människa? Om du kan det så är det väl självklart att du också fyller i ett donationspapper.

Alla delar av dig är  en feel-goodroman om liv och död med ett otroligt viktigt tema. Kärleksfulla, flerbottnade porträtt visar att det ligger mycket kunskap och research bakom romanen. Människorna i den lever vidare i många bemärkelser - i boken, i mig.

Jag tänker bra när jag virkar och pysslar

Jag såg inte Downton i kväll. Har haft viktigare saker för mig denna soliga lördag och lugna kväll. Som att göra klart lilla Elsas babyfilt. Man tänker så bra när man virkar. Lugnet sprider sig. Och det fina är att man gör något fast man bara sitter still och tänker.

I kväll var lille M här. Vi ägnar oss frenetiskt åt att göra spöken av pärlor. Här är spökpappan.
De andra småspökena vi gjorde har gömt sig någonstans.
Men pappa spöke säger: God natt!
Och det gör jag med!

Konsten att vara lat men ändå få något gjort när milt kaos råder i hjärnan

Hos frisören för att i alla fall fixa ordning på hjärnas utsida

Konsten att vara lat men ändå få något gjort verkar jag ändå på något sätt behärska. 
Men det är fruktansvärt att se hur jag går omvägar kring det jag borde göra. Nu har jag rätt mycket att skriva och försöka få ordning på. Borde sitta disciplinerat vid datorn. I stället har jag rivit bokhyllor, städat källaren. Nu har jag bokat en målare som kommer hit på måndag för att fixa väggarna i rum som är överfyllda.

Så - ja hur tömmer man rum? Jag fixar kanske på sikt ordning där men under tiden skapar jag kaos överallt annars. Klädstång i vardagsrummet, lådor överallt.

Jag undrar om det är så min hjärna ser ut. Ett milt kaos men på något outgrundligt sätt lyckas jag ändå plocka fram produkter ur den och till och med passa deadlines. Men innan dess, vilken röra av tanketrådar, saker som inte hittar sin plats, överflöd och skräp om vartannat.
Jag måste ha deadlines, det är knepet. Annars tar latmasken över och jag hittar något annat roligt måste-göra-projekt. Och allt blir ännu mer överbelamrat.

Ofta förvånar det mig att denna röriga person som är jag ändå i många år hade att ansvarsfullt jobb (med ekonomiansvar!!!) och att jag lyckats sortera fram 34 böcker ur tanketrasslet i min hjärna, inuti mitt huvud. Måste bero på att jag är så bra att hitta stöttande vänner och arbetskamrater och att jag har världens bästa barn som hejar fram mig.

Modet att säga ifrån och gå sin egen väg

Fint omslag på fin bok för barn och ungdomar

Det måste vara en väldigt bra bok om jag sträckläser den trots att den handlar om fotboll. Fotboll är antagligen något av det tråkigaste jag vet. Kan hänga ihop med att jag som barn - som flicka - absolut inte fick vara med och att min pappa var otroligt uttråkad av sport överhuvudtaget.
Men jag börjar läsa Annica Wennströms fina bok Bänkad som ju har en handling förlagd till fotbollsvärlden och fångas direkt av det ömsinta porträttet av huvudpersonen Sebastian som inte alls vill finna sig i den elitsatsning den nye tränaren satsar på. Sebastian älskar sitt lag, sina kompisar och den insiktsfulle ledaren som låter alla vara med.
Men så kommer en ny tränare med helt andra ambitioner. Sebastian säger ifrån, då blir han bänkad. Jag tänker på alla de hemska teveprogrammen jag ibland ser där unga människor snabbt inser att det gäller att ödmjukt böja huvudet inför juryn och acceptera, le och ta in. Aldrig ha egna åsikter eller käfta mot. Då vet man att man åker ut nästa gång (Top model t ex!).

Här säger huvudpersonen emot. Han vet vad han vill ha ut av laget, där finns ju hans trygga hemvist där han kan vara sig själv. I hemmiljön är det kravfyllt och ensamt, i laget är han sig själv. Men den nya tränaren sår splittring och osämja. Lagkänslan förvandlas och ledaren han trott på orkar inte stå upp för sina ideal.

Men det finns andra vuxna som ställer upp, en granne. Och det finns vänskap och även kärlek. Vem är hon, denna Liten som Sebastian inte kan låta bli att titta på och lockas av?

Den yttre handlingen är fotbollsvärlden, men det är också i djupaste finaste bemärkelse en bok om vänskap och solidaritet, om att ställa upp för varandra och ha mod att gå sina egna vägar.

I mitt kaos, denna bild, i mitt hjärta, denna bok av Nina Bouraoui

Boken Pojkflickan och en bild jag tog av Nina Bouraoui i Stockholm för länge sedan

Jag är mycket nöjd med valet av Nobelpristagare i litteratur i år. Men jag har också en egen favoritkandidat som kommer att få pris om några år. Det är Nina Bouraoui. En författare som skriver förunderliga fina romaner på franska. Hon är uppväxt i Algeriet och Frankrike (algerisk pappa, fransk mamma). Om sin uppväxt och barndom har hon skrivit en bok jag just läst och är betagen av.
Pojkflickan. Om barndomen i Algeriet, om vännen där, pojken Ahmed och deras vilda barndom tillsammans innan hon måste ta på sig en klänning, åka till franska mormor och morfar i Rennes i Frankrike.

Det är en kort roman som jag läser andlöst i samma tempo som den tycks vara skriven. Så tunn, så innehållsrik med ett alldeles magiskt språk beskriver hon barndomens förlorade värld och den motsättning hon alltid har i sig med sin bakgrund med dubbla kulturer, att inte riktigt höra hemma.
Det finns en sådan puls i dennna roman, jag känner stämningar, dofter, längtan. Sorg också.
Faktiskt en magisk bok.

Ni ser omslaget här. Det fina Grate förlag ger ut henne.
Och ser ni vad det är för bild inunder? Ja faktiskt Nina Bouraoui vid ett besök i Stockholm för länge sedan. Jag tog bilden och frågade,  minns jag, om att vara en skrivande kvinna i Algeriet. Bodde hon kanske där då? Minns inte och tror att svaret på frågan var undvikande.  Så klart, det var en desperat svår tid för kvinnor i nittiotalets Algeriet.
Men bilden fann jag just idag när jag läst ut boken och började sortera böcker och bilder.
I mitt kaos, denna bild.
I mitt hjärta, denna bok

Idag är det vår alldeles egna hemliga lyxdag

Ni kanske tror jag bor i min dator, vid mitt skrivbord, med näsan över mobilen? Ibland är det sant. men inte idag. Idag är det nämligen Evas och Miltons Lyxdag Ute.

Buss 2 den blå
Vi åker till stan
Vi två
Ute hela dan
Börjar på Stureplan.

Vi har ett schema. Vaddå? Nä hemligt.
men bio, bus, mat, glass. Vi kanske följer schemat. Eller ej.

Det är vi som bestämmer. Det är vår dag.
Och vi har bara tid för varandra!!!!
Milton vill att jag ska ha röd klänning. Han tycker jag ska vara färggrann!
Så det är jag!

Vänner att dela glädje och sorg med

Jag hade ett långt härligt samtal idag med min kloka författarkompis (läs hennes blogg) Jane Morén som skriver både fantastisk poesi, romaner, artiklar och nu en livligt efterlängtad faktabok om Anna Johannson Wisborg. Samtidigt är hon aktiv i arbetarskrivare och redaktör för deras tidning Klass.  Och begåvad fotograf. Och kärleksfull mamma och dotter.


Det är något specielt med att dela sina tankar om skrivnde, om livet, om kärleken, om barnen med en kvinna som är på samma spår. Som verkligen förstår och har upplevt liknande saker, kanske man kalla dem trauman och sorger, i livet och försöker bli fri genom att skriva sig ur sorger och smärtsamma upplevelser.

Tänk vad mycket det finns att skriva om, att prata om. Tänk vad fint det är med ärlig vänskap, att dela med någon som förstår. Jag känner mig så rik som har sådana vänner.

Bebis, Bröllop, Bokmässa, Bok, B-vitamin! Men här är jag igen

J

Jag är trött och omtumlad efter B-veckan och har laddat med b- och d-vitaminer och . Inte nog med bröllop, baby, bokmässa.
Jag skrev också kontrakt på en bok som kommer i vår någon gång.

Bebisen. Elsa. En ljuvlighet som behagade komma på sin morbrors stora bröllopsdag. Hett efterlängtad. Så underbar.

Bröllopet var fantastiskt, så mycket kärlek.
Ett lyckligt brudpar och en överdådig fest på kvällen. Många glädjetårar.

Boken, hemlig än. Men rolig!

Bokmässan, ja vad ska man säga om de kloka fina barnen från Bredsand som svarade så insiktsfullt på våra frågor.
I vimlet på mässan var de min bästa upplevelse!





Jag lär återkomma till allt detta.
Ville bara skicka en signal om att jag finns här.
En lätt utmatad men väldigt glad Bloggare! Snart samlar jag ihop mig och skriver mer.
Kram till alla!