När jag gav mig själv nyårslöftet att sluta vara så tapper - och höll det

Jag nyårsafton 2008, gladare och ärligare idag

Jag vill önska alla en härlig nyårsafton och ett Gott Nytt År. Hoppas ni firar som ni själva vill. Allra helst tillsammans med vänner, familj.

För några år sedan, ja ganska många nu, var jag en ledsen liten människa. Jag hade inte kommit över en skilsmässa som var hemsk, jag hade flyttat, mitt tidigare så lugna liv var upp och ner. Den man jag träffat och tyckte om, ja det var komplicerat, han firade med sin familj.
Men jag ville jag inte berätta för någon hur jag kände.
På Nyårsafton brukade vi samla många vänner hemma hos oss. Glatt och rörigt!
Denna nyårsafton hade jag inget att göra, hade inte haft kraft att ringa någon, bjuda någon.
Vi skulle ta en liten middag jag och döttrarna innan de gick på fest, det gjorde vi.
– Men är det säkert att det är okej för dig att vara ensam, frågade de innan de gick, alltid så omtänksamma.
– Visst! sa jag käckt och jag trodde nästan det en stund.
Tills dörren stängts.
Då kom tårarna.
Jag kände mig så fruktansvärt ensam, övergiven, ledsen. Men jag höll allt inom mig, jag ville inte belasta någon med min sorg. Jag ville inte att någon enda i hela världen skulle tycka synd om mig.
Jag som aldrig brukar ta lugnande piller gjorde nu det. Tog två. Rullade in mig i mitt täcke, grät och sov över tolvslaget.
Det var hemskt.
Jag var inte ens ärlig på bloggen.
Så här skrev jag då:
"Det är strax midnatt. Döttrarna och jag åt en härlig middag - räkor, lax, löjrom. Vi drack bubbelvin, fnittrade och skålade. Det kändes bra. Det var mina barn jag ville vara med ikväll.
Nyår är lite ångest. Hur blev året, hur kommer det att bli? Jag vill ha stillhet på nyårsafton, hade alltid svårt med de vilda festerna ett tag när man skulle ha så roligt men sällan hade det.
Så stillhet fick jag - men blev det inte lite mycket stillhet nu, när döttrarna kramade mig och gick? Missförstå mig inte, jag ville verkligen att de skulle gå på roliga fester med sina vänner och jag njöt av den kväll vi tillbringat tillsammans. Jag är ingen martyr, jag valde själv att vara ensam vid midnatt.
Men jag inser att det är den första nyårsafton i mitt liv som jag är ensam när klockan slår tolv. Det är en känsla som inte är helt bra. Jag stängde av ljudet på mobilen för att jag inte orkar prata med någon, jag messar i stället. Då slipper jag säga att det blev lite för tyst. Då kan jag skriva de kärleksfulla orden jag vill säga, låta mera oberörd än om jag sådär lite nonchalant ska svara:
"Nej, jag är ensam, det är helt okej."

Det var inte helt okej. Jag mådde så mycket sämre.

Jag lovade mig själv då att jag skulle sluta vara tapper på det viset. Att jag skulle berätta, i alla fall för mina närmaste, hur jag kände. Sluta försöka dölja sorg jag kände.
Jag tror det var ett nyårslöfte jag hållit.
Och livet vände. Som det gör.
Idag känner jag ... lycka. Det innebär inte att allt är perfekt alltid. Men jag vågar på ett helt annat sätt både möta min sorg och dela den. Och då känner jag också så mycket mer glädje och tacksamhet över mitt liv.