Förförd! Blev jag det? Kände jag igen mitt liv?

Emmanuelle Bercot och Vincent Cassel i Förförd av Maïwenn

Paris, passion, vild kärlek - det kan jag ju inte motstå så igår eftermiddag slank vi in på bästa biografen Victoria, vännen K och jag, för att se den franska film som heter Förförd på svenska och Mon roi, Min kung, på franska.
Bakom mig har jag, som de flesta, mina passionerade kärlekshistorier som lämnat ärr i själen.
Skulle det bli igenkänning?

Det blev det kanske inte så mycket som jag trodde. Historien med advokaten Tony  (Emmanuelle Bercot) och den charmige slarvern (Vincent Cassel) som vindlar sig fram i tio år med vansinnig förälskelse, kärlek, passion och insikten om det omöjliga i relationen är spännande att följa. Jag tycker kanske att jag velat se mer av vardagen och jag tycker absolut regissören Maïween har en alltför flyktig bild av Tonys arbete som advokat, känns inte alls rimligt berättat. Men filmen
har en snabb rolig dialog, oväntade vändningar och ibland vill jag bara ropa: Gå, han blir aldrig bättre.
Men den charmige slarvern, han ger ändå inte upp, han har en bild av kärleken som han håller fast vid på sitt sätt. Och hans sätt det är den totala otroheten, lögnerna, missbruket, men också charmen, förmågan att måla upp ett himmelrike med ord. Vilken kung.

Jag tyckte  om att se Förförd. Den är så nu. Levande. Rolig och sorglig. Snabb.
Den gav mig  tankar om kärlekens villkor, om den förtärande passionen. Om medberoende också och om att ge upp och börja om, ge upp och börja om tills det inte längre finns ett uns tillit att bygga på. Ja se där. Lite igenkänning blev det!