Idag känner jag mig bara så otroligt ledsen, ja deprimerad. Jag har sett nyheterna från Belgien hela förmiddagen och är så fylld av sorg. Och oro. Vanmakt också. Hur ska vi komma tillrätta med dessa unga galna män, utan empati, fyllda av hat, utan någon respekt för människoliv?
Bryssel råkar vara den flygplats man åker via till Liberia där E2 arbetar nu. Hennes pappa är där just nu, åker hem nästa vecka. Jag åker dit i höst. Men det kan hända var som helst.
Som sagt. Jag saknar ord. Känner bara sorg. Vrede också. Och vanmakt.
Sorg och vrede fyller också mig och vanmakt…Hur ska vi kunna skydda oss mot detta oberäkneliga våld, hur ska vi kunna stärka alla goda krafter som kan få framförallt dessa unga människor att inse det vanvettiga i att döda och skapa fruktan för att de ska nå ett i deras huvud önskat mål? Det värsta är att jag själv börjar känna rädsla…en god vän till mig sa att hon börjat titta sig noga omkring bl.a på tunnelbanan…Rädsla och oro…och i dess spår främlingsrädsla…vi MÅSTE stå emot.
SvaraRaderaPolitikerna säger: Var inte rädda. Men det är klart man är rädd!! Jag ser mig också omkring, jag blir rädd för att flyget till Liberia går via Bryssel. Jag blir rädd för tusen saker. Så hur ska man göra för att rädslan inte ska ta över.
SvaraRaderaOch hur ska vi göra för att alla dessa unga utan något hopp ska återfå ett hopp om livet och inte se frälsning i döden?