 |
| Man som inte kräver utrymme? Nej snäll snickare på ön, men bilden passade så bra till att inte ta plats :) |
Fler än jag som lider av lite-sjukan? Vi som fått lära oss att inte ta
plats , att förminska oss, inte breda ut oss, inte tro att vi är något,
inte göra oss märkvärdiga?
Himlen är blå och solen skiner. Det behövs inte mycket ibland för att göra en liten vinterhatare glad.
Liten förresten? Ja, stor är jag inte men ändå: Att beskriva sig själv som liten?
Det beror på att jag har lite-sjukan. Ni skulle se mina manus innan jag tvättat dem. En intensiv överanvändning av ordet "lite". Som om jag måste förminska det jag skriver. Nästan alla dessa lite försvinner sen ut mitt manus, de tillför ingenting.
Ett annat ord jag också stryker i 99 procent av fallen är plötsligt.
Vilka ord överanvänder du?
jo - men jag lider inte av det.
SvaraRaderaJo, jag känner igen mig... En del personlighet, tror jag, det mesta genom uppfostran.
SvaraRaderaIntressant inlägg! Ett ämne som jag inte funderat på i din vinkling. Ibland har jag upplevt det negativt, men oftast tycker jag det är skönt - att inte behöva ta plats!
Bra Hannele. Man får leva med sin uppfostran. Men städar mina manus från "lite, liiite" det gör jag!
SvaraRaderaMia: Allt är ju okej om man känner sig nöjd. Men om man nu vill ta plats, göra sig hörd ... och ständigt hör en röst i sitt huvud: Du ska inte tro att du är något!
SvaraRaderaDen rösten kan man vilja slippa. För jag tror ju att alla är något!
Först var jag liten, sedan blev jag något större. Därefter började jag ta mer plats och fick en del skit för det. Då infann sig litenkänslan igen. Och det var främst kvinnor som tyckte att jag tog för mycket plats. Suck. Nu för tiden bryr jag mig inte så mycket, det blir som det blir. Men, är ett ord som jag flitigt använder.
SvaraRadera