Vietnam, mon amour, min ungdom, jag längtar ständigt tillbaka

Fem år sedan jag senast var i Hanoi, här en tidig morgon vid Hoan Kiem Lake

Lundströms bokradio, jag älskar det programmet som tar livet och litteraturen på allvar - med en glimt i ögat. 
Idag hade Marie Lundström varit i Vietnam. Mitt älskade favoritland. Trots förändringar, trots att det är ett annat land idag än när jag förälskade mig i det 1989 första gången jag var där.

Jag drabbades av en insikt idag. Programmet handlade inte bara om Vietnam och en fin författare och brustna illusioner. Carsten Palmaer var där och pratade om sina suveräna texter från Vietnamtiden, de som får mig att gråta än idag. Han pratade mycket om besvikelser, om brustna illusioner, ganska vemodigt.

Och då tänkte jag att men ja: Vietnam är ju mitt sextiotal, oändliga är det antal demonstrationer jag deltog i då. Jag var ung, så trosviss, så förhoppningsfull och jag trodde att allt kunde förändras, att vi, jag kunde förändra allt.

Marias och mitt studiematerial

När jag kom till Vietnam 1989, vi ordnade den första turistresan dit som redaktörer för Fönstret, ABFs kulturtidskrift, Maria Herngren och jag, mötte vi ju precis samma hopp om framtiden som jag kände igen från mitt sextiotal.
Undra på att jag kände mig som om jag levt i Vietnam. Där fanns ju precis denna glädje, denna framtidstro mitt i fattigdomen, denna närhet till människorna, denna trygghet när jag vandrade på de mörka gatorna bland de små koleldarna i Hanoi.
Min dröm om att framtiden var min, deras att framtiden tillhörde dem.
 Inga bilar fanns, knappt ens mopeder.

Kärlek i Hanoi

Det var tryggt och varmt och vänligt och alla ville prata med oss. Alla hade drömmar om framtiden. Fortfarande var skolor , sjukhus och dagis kostnadsfritt. Vi återvände året efter på SIDA-stipendium och skrev ett entusiastiskt studiematerial om Vietnam, se bilden. För entusiastiskt, man kan kalla det naivt. Men vi mötte så mycket framtidstro.

Sedan blev allt annorlunda, västerländsk kultur, turism, korruption i en kontrollerande enpartistat. Ett hårt liv och många besvikelser och drömmar som inte slog in.

Nu är det fem år sedan jag var där senast och det är annorlunda, hårdare, penninginriktat, censurerat, allt möjligt. Men ändå älskar jag att vara där, jag längtar ständigt till Hoi An.

Vietnam fäste sig i mitt hjärta och jag är en trogen typ. De jag älskat fortsätter jag älska trots att de sviker och förändras. Märkligt men så är det.

Vietnam, Mon amour.