Mer om väninnor i mitt liv: Jag minns tanterna på Sallyhillsvägen

I Mopedsommar har jag skrivit om livet på Sallyhillsvägen

De första starka väninnebilderna jag får i mitt huvud när jag tänker på väninnor är min mamma och kvinnorna i trappuppgången på Sallyhillsvägen 33 i Sundsvall.
Alla var hemmafruar. Vi var massor av barn i trappuppgången, säkert över 20. All bodde i tvåor. Och på morgnarna tågade männen iväg till sina arbeten.

Vad gjorde mammorna? Städade så klart, röjde upp efter frukosten. Skakade lakan genom fönstret. Bäddade. Plockade. Men sedan fikade de,

Jag minns det som så trivsamt. De satt vid köksbordet och rökte, det gjorde alla, pratade och drack kaffe och åt något hembakt, för bakade gjorde de allihopa.
Vad de pratade om minns jag inte, men jag vet att de ofta såg ut som om nu var stunden då de kunde slappna av, fnittra och prata ihop med väninnorna i samma trappuppgång. Innan de skulle fixa lunchen åt sina män.
Vi umgicks aldrig på kvällarna med familjerna i trappuppgången, aldrig familjevis, det var tanterna som tittade in till varandra med ett paket BOY-cigaretter i förklädesfickan. Slog sig ner. Kaffe kom på bordet.

Jag gillar inte tantordet, men tant var faktiskt vad vi kallade dessa kvinnor som oftast var under 30. Min mamma var tant Swede, det fanns tant Bouvin, tant Ahlström och så vidare.

Jag minns dem så kärleksfullt. Stämningen, kaffedoften, cigarettröken och någon slags förtrolig samtalston.