Min favoritbok Den lille prinsen som barnteater

Min egen lille prins vid det störtade flygplanet

Den lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry är en av mina absoluta favoritböcker. Har varit ända sedan jag hörde Gérard Philipe läsa den för länge sedan. En magisk upplevelse.

Jag har läst boken för mig själv och för mina barn och nu barnbarn.
Idag såg vi den dramatiserad som teater, Milton och jag, på Barnens Underjordiska Scen BUS. En vacker och tilltalande uppsättning på många sätt. Johanna Huss, regissör, har också berbetat texten, känsligt och fint, tycker jag, och hittar alla mina favoritcitat och scener i uppsättningen och det väsentliga i innehållet.
Scenografin är också magisk - liksom tilltron till den unga publiken. Efter första akten släpps åskådarna in i magiska tunnlar och rum bakom och runt scenen och får prata med skådspelarna i deras roller som Kung, Geograf, Ekonom, Räv med mera. Det är vindlande och vackert och helt otroligt att se 40 sju-åttaåringar rasa runt.

Den lille prinsen representerar barnets klokhet, hur man ser med hjärtat och hur viktigt det är att ha tid för vänner. Det är vackert.
Jag har bara en invändning och det är hur den lille prinsen själv spelas. I den här rolltolkningen finns inte det enkla och spontana och självklara. I stället är det en krystad spelstil. Jag kanske är extra allergisk mot att man spelar barn i stället för att hitta en ingång till det egna barnet och låta det skimra på scenen. Här blev det en sådan kontrast mot självklarheten och skönheten i allt i föreställningen att just den viktiga personen både gick och pratade onaturligt, verkligen överspelade barn - i stället för att vara ett.

Synd, för annars var det en otroligt bra föreställning som lever kvar i Milton och mig.