Drömmar och vardag blir till en god bok - så fint skrivet om min bok

Eva som har den mycket läsvärda bloggen Granne med potatisodlaren har skrivit ett så fint blogginlägg om Om ni inte börjar leva gör jag slut. Hon är noga med språket och en van och ivrig läsare, därför gör hennes ord mig så extra glad.

Drömmar och vardag blir till en god bok

"I Eva Swedenmarks berättelse tar fyra vänner tag i det som är sämst i deras liv. De vågar följa nya vägar utan att veta var de leder. Vi får följa med. Runt Stockholm, till Vaxholm, långt bak i tiden och till Nice för att hitta den där punkten där de har en ny chans att får ett annat liv.
Varsin vändpunkt. Fyra helt olika berättelser som skickligt vävs till en helt ny bild med fyra vänner som har många olika erfarenheter.
Ja, jag gillar Om ni inte börjar leva... Eva Swedenmarks berättelse har flera lager av både vardagsgrått och festligt blått. Glitter och goda viner"

 

Granne med potatisodlaren

Tankar och funderingar från Luleälvens strand. Världen är aldrig långt borta från livet 10 mil söder om polcirkeln.

 

Den första recensionen gjorde mig otroligt glad

Michael Ceken har gjort det fina omslaget

Kan jag få vara lite extra glad en dag som denna när jag fått min första recension? Och vilken recension. Jag blir så glad. Ni vet, man skriver och skriver i sin ensamhet, väntar sedan på att boken ska komma med en orosklump i magen. Så kommer recensionerna och den allra första är så viktig. Idag kom den.
Boktjuven skriver så här fint bland annat:

"Den här är bland det roligaste jag läst i år. Boken är välskriven och Eva Swedenmark använder ett fint och enkelt språk som är lätt att förstå. De 190 sidorna går snabbt att läsa, eftersom man inte kan släppa boken. När jag läser tänker jag både på sex & the city och pensionärsligan (dock är dom ju något äldre..) men jag måste ändå säga att jag inte läst något som liknar den här boken. Den är äventyrlig, lite galen och den går utanför normerna men det är också en vacker berättelse om vänskap och om kärlek. Och om hämnd, besvikelse och allt det där som inte hände i livet.
Jag älskade den här boken. Den är underhållande som få och den är väldigt lätt att tycka om, ett plus för det urläckra omslaget! Jag vill definitivt läsa mer om De fyras gäng".

Jag är väldigt glad över Boktjuven skriver om omslaget - som jag älskar. Michael Ceken har gjort det. Ett namn att minnas!

Ska jag berätta en hemlighet? Jag håller redan på med fortsättningen. Jag måste ju lyssna på mina fyra väninnor och höra ... hur gick det sen?

Allt från Sancerre till välling - soffmys, finaldags

Allt från Sancerre till välling på mysbrickan

Åh idag  åkte vi ut till Arlanda för att hämta hem E2 som arbetar i Liberia... efter över fyra månader. Första hembesöket och som vi längtat!!
Hon har färdats över kontinenter hela natten och är trött. E1 och jag är också trötta av våldsamma allergianfall. Så nu sitter vi hemma och myser. Lilla Elsa har somnat, hennes pappa F vaggade henne till söms.

Nu sitter vi hemma framför teven, dricker Sancerrevin och mumsar på frukt och bär. Vi ser finalen. Hoppas på lille Frans. Gillar glimten i ögat hos Petra och Måns som programledare.
Jag tycker annars om Österrike som sjunger på franska, eller kanske Australien, jag är lite svag för Ukraina också. 
Läser Hanna Fahls otroligt roliga recensioner av artisterna i DN. Hon är kul!

Hoppas ni har det bra i era soffor!!

Nu har boken kommit! Jag är lycklig och pirrig

Igår fick jag min roman Om ni inte börjar leva gör jag slut i handen. Det är en magisk och pirrig upplevelse.
Jag lät den först bara ligga. Vågade inte öppna den förrän E1 kom och åt frukost med mig och kunde titta och säga att allt ser bra ut.

Romanen finns nu att förhandsbeställa

Vill ni komma på releasen när boken släpps? 
Nästa vecka, torsdagen den 19 maj är det dags att fira.
Det gör vi på trevliga restaurangen Farbror Nikos med böcker, bubbel, boklotteri och musik. Bland annat det fina programmet "Bara Barbro" med sånger och text av Barbro Hörberg, framfört av Kajsa Stenfelt och Maria Peters.

Det blir en glad fest, hoppas jag, med bubbel, böcker, boklotteri, Barbro Hörberg-sånger.

Farbror Nikos restaurant, café & gallery Katarinavägen 19, 11645 Stockholm, Sweden
19 Maj   17:30 - 21.00

Kom och fira  "Om ni inte börjar leva gör jag slut" med oss den 19 maj.
Böcker, bubbel, mingel och musikunderhållning. OSA senast 15 maj till  info@ordberoende.com ♥

Maj månad=releasemånad

Maj månad=releasemånad. Idag firade vi Eva Rydinger som utkommer med sin andra bok Härifrån till Verkligheten.
Härligt mingel, bubbel, stor glädje.
Eva läser här ut sin roman medan stolt förläggare lyssnar. Ewa Åkerlind, Ordberoende förlag ger ut boken. Mer om boken snart!

Tårta, kramar, böcker, barn från hela världen

Tårta!!!

Idag avbröt vi en mattelektion i en sexa i Bredsand utanför Sundsvall. Det var Annica Wennström Lille M och jag som stegade in i klassrummet, åtföljda av Monika Westin, fantastisk kulturinspiratör i Sundsvall.
Eleverna blev glada - inte bara för avbrottet tror jag. Deras fine lärare Johan likaså.

Förra året skrev vi en bok tillsammans under en intensiv termin med besök på skolan, många mail och mycket arbete för eleverna. Hjälp oss skriva en bok! bad de. Det gjorde vi. Högt Tempo utkom våren 2015, säljs i den fina bokhandeln Vängåvan men första upplagan är snart slut.

Under Bok och Bibliotek berättade vi om projektet, eleverna iförda rosa tshirts avslutade med att sjunga Lalehs sång om David och Goliat: Vi ska ta över världen
Inte ett öga torrt. I synnerhet inte mina. Lättrörd är jag. De var fantastiska.
Igår fick de svar och tack från Laleh på facebook!
Monika hade fixat en jättetårta med bild av bokens framsida på, otroligt tjusigt! Så vi åt tårta, började skriva noveller, pratade och kramades.
Vilken dag! Jag är omtumlad. Jag är glad, jag är rörd.

Och ja, jag vill att dessa barn tar över, dessa barn med bakgrund i Jemen, Sverige, Somalia, Etiopien med flera länder, tar över världen och arbetar lika fint tillsammans då som vi gjort i detta projekt.

Mer kultur i skolan, kulturen bygger broar som inget annat, öppnar nya världar! Låt oss skriva, sjunga, dansa, spela teater, göra musik tillsammans.

Låt oss skapa en värld, en fin värld, för dem att ta över!

Egentligen behöver det inte vara svårare än så

Egentligen behöver det inte vara svårare än så. En liten flicka. En strand. Vatten. Platta stenar som man kan kasta. Bara så. En solig dag på ön. Ett barn som leker.
Varför ska allt vara så komplicerat, varför behöver vi så mycket saker?
Igår kände jag hur högarna av kläder på mitt golv bara växte.
Blir jag lyckligare av allt detta tyg? Alla dessa saker? Nej, bara tröttare. Vad ska jag göra med allting, var ska jag lägga det?
Så mycket bättre att återvända till det enkla. En sten att kasta, ett hav som tar emot. Friden. Lyckan i att vara med ett barn.
Enkelheten.

En trött Natacha Atlas på Fasching, men kul att gå på konsert med brorsan

Igår var jag på Fasching i Stockholm. En jazzklubb dit jag brukade gå ...ja det var nog länge sen insåg jag när jag kom dit. Denna kväll tog brorsan J med mig på en konsert med Natacha Atlas, han vet att jag gillade henne sådär på nittiotalet. Jag minns hur jag köpte hennes skivor på Fnac vid Bastille i Paris ... åh ljuva minnen! Sedan har jag då och då lyssnat till hennes sånger, ibland på franska, ibland på arabiska. Jag förstår inte arabiskan men just de sångerna med hennes vackra röst fastnade jag för.

Så jag hade stora förväntningar. Tyvärr blev jag nog besviken. Rösten var densamma men hon var så trött, så trött. Låg intensitet i föreställningen. Det kändes i publiken också. Hon orkade inte nå fram till oss. Hon satt på en pall och sjöng eller lutade sig mot flygeln när hennes (skickliga) orkester briljerade i olika jazzsolon. Nu är det så med mig att jag alltid tyckt det varit så tråkigt med just jazz på det sättet, dessa långa solon som vördnadsfullt ska applåderas. I synnerhet nu när jag längtade efter hennes sång. Den arabiska musiken.

Ja lite snopet var det allt! "Jag är så trött, sa hon till slut, you tired me out." Så det blev bara ett extranummer. Sen gick hon bestämt av scenen.
Synd när magin uteblir. Jag lyssnade på henne på Spotify idag i stället. Le soleil d´Egypte till exempel. Eller hennes Diaspora. Det var vad jag önskat mig.

Men det var kul att gå på Fasching med brorsan.

"Nyfiken som en sexåring" får bli mitt mantra

Sexåringen, så fylld av aktivitet. Vill upptäcka, göra, prata, springa, hoppa, förstå.
Jag ville jag vore en sexåring.
Igen.
Han känner sig stor, kompetent, allkunnig och med grepp om tillvaron.
Tänk om det vore så.
Jag ser oss trötta vuxna, blippande på mobiler, inte orkar vi leva upp till hans glädje och energi. Vi spelar ett tag och ger. upp. Leker ett tag och ger upp.
Jag tror mycket av hemligheten till lycka i livet ligger just i denna totala förmåga att vara närvarande och nyfiken.
Det ska jag träna på från och med nu.
"Nyfiken som en sexåring" får bli mitt mantra.

Premiär för minsta lilla Elsa på sommarön

Idag var det besök på sommarön för allra första gången för Elsa.
Premiär.
Klart solen sken den dagen.
Hon kom ut i båt iförd världens minsta flytväst. Med sina föräldrar.
Storkusin Milton som tillbringat mycket tid varje sommar på ön berättade och visade Elsa hur man kan leka där.

Visst är det fantastiskt. Vi köpte det lilla röda huset, mina barns far och jag,  när Miltons pappa var lika gammal som Elsa är nu i den fasta förvissningen att vi alltid skulle bo mitt i stan. Därför ville vi ge våra barn somrar på en ö i havet.
Där har jag nu varit, alla somrar sedan sonen var sju månader.  Hans systrar har också varit där, och nu kommer de med sina barn.
Numera äger vi en fjärdedel var, de tre barnen och jag, och samsas så gott vi bara kan på somrarna. Det går bra.
Jag älskar att vara där på vår sommarö med barn, deras kärestor och barnbarn.

Vill ni läsa hela intervjun med mig? Om skrivtips och bakgrund och releasefest

Får jag vara lite självupptagen idag? Ordberoende förlag har i sitt nyhetsbrev en intervju med mig. kanske vill ni läsa hela? Då klickar ni bara på rubriken "Några snabba frågor till Eva Swedenmark" här nedan.

Några snabba frågor till Eva Swedenmark

Vem är du?
Jag är Sundsvallsflickan som drömde mig till Paris. Som ville skriva. Jag växte nästan upp på en redaktion, Dagbladet i Sundsvall där min pappa arbetade. Under många år var mitt skrivande journalistik, sedan tog jag fatt i skrivardrömmen i mitten av 90-talet. Bildade skrivkollektivet Emma Vall med två vänner, Annica Wennström och Maria Herngren. Vi skrev tillsammans ett femtontal deckare för barn, ungdomar och vuxna. Samtidigt började jag skriva egna barn och ungdomsböcker. Annica och jag skrev Bärböckerna, mycket populära feelgoodromaner ihop. Ja, jag skriver och skriver.

Vad gör du när du inte skriver?
Jag umgås med mina vänner och min älskade familj. Vi tillbringar tid tillsammans i vårt gemensamma sommarhus i Stockholms skärgård. Mina barn, Emil, Elin, Ellen, deras kärestor Marie-Louise och Fredrik och barnbarnen Milton, Edith och Elsa är de viktigaste människorna i mitt liv. Mina trygga punkter, min kärlek. Men så fort jag kan reser jag. Frankrike var länge favoritlandet och franska är mitt favoritspråk, men nu är det Vietnam jag helst åker till. Jag gillar öar, Korsika, Sicilien.

Berätta om boken
Jag kände mig klämd mellan generationer - de yngre i fyrtioårsåldern som drömde om pension nu och de i min ålder som gav upp därför att omgivningen såg dem som ointressanta och reducerade dem till ofarliga tanter. Jag skrev min roman för att pigga upp mig. Sedan insåg jag att jag ville beröra, väcka drömmar till liv. Ja, uppvigla! Jag tillhör ändå generationen som aldrig ger upp. Vad händer när fyra kvinnor som kanske på olika nivåer gett upp utmanas att ta för sig av livet igen, att ta fatt i sina drömmar?

Berätta om hur du ser på äldre kvinnor idag
– Du är inte åldersadekvat, sa en dum man till mig. Han menade att jag inte vet hur en äldre kvinna ska vara.

Intervjun fortsätter om ni vill läsa mer!

http://us9.campaign-archive1.com/?u=a1169fe2af678d0dc3a591f27&id=07aaab5639

Vi fixade balkongen i solen och firade med jordgubbar och saft

För fint väder idag för arbete.
Men inga lämpliga båtar gick till ön så jag blev kvar i stan. Nackdelen med ö, med bristande bilinnehav också förresten.
Men Lille M och jag hade en plan. Vi ville fixa balkongen.
Det blev bra.
Först sopade och städade vi. Vi hämtade våra rödvita mattor från källaren (loppisfynd) och tyg vi brukar sätta runt balkongen (jättedyrt specialbetällt)  för att inte alla ska se rakt in på oss.
Lite privatliv vill vi ha på vår balkong.
Jag tycker det är konstigt med glasrutor på balkongen. Vem vill sitta som i en liten genomskinlig låda?


Vi flyttade ut alla våra kryddväxter (hoppas de överlever) och satte blommor i krukor och lådor.
Sedan åt vi jordgubbar och drack saft på nyfixad balkong. Lille M invigde sitt nya röda minitält. Lagom för mindre personer.
Man kan ha det bra i stan också minsann.
Och balkongen förtjänar lite omvårdnad.
Där står två gamla pallar som jag blivit uppmanad av närstående att slänga, men det är ju farfar Axel som gjort den ena, och morbror Fredrik gjorde den andra. Båda är döda sedan evigheters evighet tillbaka, men pallarna lever.
Tror allt att lille M och jag ska måla dem en annan dag.
Nu ska jag skaffa en liten låda för kuddar och plädar. Sätta ut mer blommor så klart. Sedan blir det riktigt fint! Eller vad tycker ni?

Prokrastinering, väntan på inspiration, eller?

I väntan på inspiration eller på flykt från skrivbordet?

 Amatörer väntar på inspiration, vi andra stiger upp, sätter igång att jobba, ungefär så tror jag Stephen King har sagt. Åtminstone för mig är det sant. Jag skulle inte ha skrivit alla mina böcker om jag väntat på någon gudomlig inspiration, om jag väntat på att någon annan makt skulle föra min hand.
Det bästa, för mig, är att sitta där vid datorn och skriva.

Skriva trams ibland. Skriva rena rama nonsens - men skriva. Ur det jag skriver kommer idéer, när mina händer börjar arbeta, mina fingertoppar trummar mot tangenterna, det är då hjärnan börjar komma igång.

Jag säger inte att detta gäller för alla och alltid. Jag kan bara prata om mig. Jag är inte typen som välplanerat sätter upp små gula lappar över hela rummet och ritar upp linjerna i min bok. Jag är helt enkelt bara typen som skriver och medan jag skriver får idéer som gör att jag fortsätter att skriva.

Visst prokrastinerar jag också, oj vad jag hittar på undanflykter för att inte skriva. Ibland är allt annat viktigare än att just skriva.
Men jag vet, när jag sätter på en tvättmaskin, tar en promenad, bestämmer fika med en vän, tittar ut över havet, planterar om blommorna eller vad jag nu gör ... att snart ska jag skriva. Ibland är allt det där prokrastinerandet också ett sätt att gå omkring och älta tankar i huvudet.

Låtsas som om du är ensam i världen - le inte, se inte, sorglig regel på Stockholms bussar

Klädd för färd på Stockholms bussar där regeln se, inte le inte råder. Bryt mot den regeln!

Låtsas som om du är ensam i världen
Det verkar vara regeln i Stockholms kollektivtrafik. Det har pågått en intressant debatt på Karin Englunds förnämliga blogg om just artighet. Jag kokar ner budskapet till: Se varandra!
Det gör man inte idag. Här i Stockholm alltså.
Och hos er???

Jag minns de  blickar jag fick när jag just flyttat från Sundsvall till Stockholm. Jag pratade med folk. I rulltrappor. Vilka dräpande blickar jag fick. Jag såg hur det var skrivet på mig: LANTIS!
Jag tystnade.
Nu har jag börjat prata igen. Ja det har jag  gjort ett tag. Jag pratar vid busshållplatser och minns att jag tyckte min gulliga mamma var lite jobbig när hon gjorde det här i Stockholm.

Jag gör andra konstiga saker också: Som att säga Ursäkta mig när jag vill stiga av bussen och någon sitter på platsen utanför. Och jag tittar på personen som sitter där. Annars verkar regeln vid bussåkning i Stockholm vara att när man ska stiga av från innerplatsen rör man sig lite oroligt, då ska den som sitter utanför förstå budskapet och utan att titta på den som sitter intill resa sig och släppa förbi. Undvik ögonkontakt. Säg inget!
Eller om jag sitter utanför, då ska jag förstå, resa mig upp.
Jag brukar säga tack när jag sitter på innerplatsen till den som reser sig. Men för det mesta är det fullständigt tyst tillbaka och otittat. Man ska helst vara osynlig.

Fina mamma som aldrig slutade prata med människor

 Jag lider mest av det här osynliggörandet, att inte säga ursäkta mig, tack, inte titta. I Frankrike säger man alltid Pardon i sådana situationer.  Att inte hälsa när man går in in i en butik, låtsas som om den som arbetar där inte finns är otänkbart i Frankrike (och ja jag vet, man är säkert oartig på andra sätt där men just detta med Pardon och Bonjour är trevligt!).

Jag har en egen utmaning när jag handlar, jag vill möta den person jag har kontakt med med min blick, jag vill prata, jag vill allra helst ha ett leende.
Det är bingo. Tänk vad glad man blir när man möter en annan människas blick och får ett leende tillbaka.

När man börjar prata blir de flesta ändå lättade och pratar tillbaka! Ler till och med.
Så det går att bryta isen.

Barnens klockrena budskap till vuxenvärlden

 
Här är vi! Jag och två av barnbarnen i demonstrationen igår. Det var sol. Nästan sommarvarmt. Lille M har arbetat länge på sin skylt. Han uppfann den en dag då vi skrubbade mina skärbrädor med citron och grovsalt.
– Den här Eva, det är ju som en skylt på demonstrationen.
Han skrubbade den ren och skriv dit sina budskap med röd penna:
 
Vi vill ha fred
Stoppa rasismen
Mer tid för barnen 

Det var så mycket folk, musik och glädje i demonstrationståget vi gick i. Jag tror många tänkte som jag. Medierna lyfter fram allt internt käbbel i partier och gör det till jättefrågor. Skapar en bild av en grälsjuk småttig politisk värld. Fokuserar på personer, inte på ideologiska frågor.

Jag såg bilder från Göteborg med en strålande glad Stefan Löfven. Hur kan han vara så glad med dessa siffror, trumpetar medierna. De har inte förstått. Han drivs, tror jag, av en glödande politisk tanke om solidaritet. Han kanske inte alltid är så bra på att uttrycka det. Men den finns där, glöden.
 
Politik, för mig är det något större än det småttiga personfixerade käbbel som lyfts fram.

Tänk visioner
Tänk provisoriska utopier. 
Tänk själv!
Vilket samhälle vill du leva i? 
Hur vill du att dina barn och barnbarn ska växa upp?

Då är det ju lille M:s klockrena budskap till vuxenvärlden som borde vara ledstjärnan. 

Tro, hopp, kärlek och drömmar finns det i min klassiska 1 maj-bild från 1974

Det här är min klassiska 1 maj-bild från 1974. Kent och jag och vår förstfödde, tro, hopp, kärlek, drömmar finns det i den bilden. Drömmarna ger jag aldrig upp.

Idag är det första maj. 
Det betyder något. 
Det är en dag för solidaritet och en dag för drömmar. Jag tänker inte så mycket på den triviala dagspolitiken idag. 
Våra drömmar om politik måste vara större än så. 

De måste innefatta tanken på en annan värld. 

Borde jag ha gett upp när jag ser hur världen ser ut idag?
Jag tänker aldrig så.
När mina föräldrar drömde om att skaffa mig hade det varit krig i världen. De såg framåt. 
Det är den enda riktning jag kan tänka mig. Lära mig om det som varit, visst, men drömma om framtiden.
Drömma om en bättre värld.
1 maj är för mig drömmen om en bättre värld.

Du är aldrig för gammal för att sätta upp ett nytt mål eller drömma en ny dröm 

 CS Lewis.

Det du inte startar idag kan du inte avsluta i morgon 

Goethe

Gå inte dit stigen leder. Gå i stället där det inte finns någon stig och lämna spår.

Emerson

Du behöver inte se hela trappan, ta bara det första steget 

Martin Luther King.