 |
| Klädd för färd på Stockholms bussar där regeln se, inte le inte råder. Bryt mot den regeln! |
Det verkar vara regeln i Stockholms kollektivtrafik. Det har pågått en intressant debatt på Karin Englunds förnämliga blogg om just artighet. Jag kokar ner budskapet till: Se varandra!
Det gör man inte idag. Här i Stockholm alltså.
Och hos er???
Jag minns de blickar jag fick när jag just flyttat från Sundsvall till Stockholm. Jag pratade med folk. I rulltrappor. Vilka dräpande blickar jag fick. Jag såg hur det var skrivet på mig: LANTIS!
Jag tystnade.
Nu har jag börjat prata igen. Ja det har jag gjort ett tag. Jag pratar vid busshållplatser och minns att jag tyckte min gulliga mamma var lite jobbig när hon gjorde det här i Stockholm.
Jag gör andra konstiga saker också: Som att säga Ursäkta mig när jag vill stiga av bussen och någon sitter på platsen utanför. Och jag tittar på personen som sitter där. Annars verkar regeln vid bussåkning i Stockholm vara att när man ska stiga av från innerplatsen rör man sig lite oroligt, då ska den som sitter utanför förstå budskapet och utan att titta på den som sitter intill resa sig och släppa förbi. Undvik ögonkontakt. Säg inget!
Eller om jag sitter utanför, då ska jag förstå, resa mig upp.
Jag brukar säga tack när jag sitter på innerplatsen till den som reser sig. Men för det mesta är det fullständigt tyst tillbaka och otittat. Man ska helst vara osynlig.
 |
| Fina mamma som aldrig slutade prata med människor |
Jag har en egen utmaning när jag handlar, jag vill möta den person jag har kontakt med med min blick, jag vill prata, jag vill allra helst ha ett leende.
Det är bingo. Tänk vad glad man blir när man möter en annan människas blick och får ett leende tillbaka.
När man börjar prata blir de flesta ändå lättade och pratar tillbaka! Ler till och med.
Så det går att bryta isen.
Visst är det så! Det som är lite kul dock, det är, precis som du säger, att många gånger om man ler mot någon får man ett leende tillbaka, om man börjar prata med någon så får man svar, så visst kan det handla om att bara våga börja...
SvaraRaderaJag flyttade från Stockholm förra året, till Uppsala, och jag blir så glad när människor ser mig, ler och pratar med mig lite mer än bara talar om vad det kostar när jag kommer fram till kassan. Jag blir så lycklig, och visst är det skillnad mellan Stockholm och mindre städer, jag har upplevt samma sak i Göteborg när jag var på besök.
SvaraRaderaMen även här finns det naturligtvis otrevliga, ointresserade expediter. I en skoaffär ser personalen mig inte när jag går in i affären, de är fullt upptagna av att prata med varandra bakom kassadisken. Där tänker jag aldrig köpa mig ett par skor!
Håller med! Jag pladdrar på om tillfälle ges. Och säger ALLTID Ursäkta och Tack om jag behöver komma fram på bussen eller så. Jag tycker att de flesta människor är vänliga, precis som du säger, bara man liksom bryter isen. Ett svarsleende är en automatisk reaktion hos de flesta, kolla får du se - många verkar liksom lite överrumplade av de faktiskt ler mot en främling:-)
SvaraRaderaMarina, precis så, det är bara att fyra av ett leende i stället för att smittas av surheten, svårt låta bli att le när man får ett leende!
SvaraRaderaMona! Jag märker i Sundsvall att man tar sig så mycket mer tid med kunder i affärer. Det är skönt. Att inte alls bli sedd i en affär är en märklig upplevelse som verkligen inte ger lust att gå tillbaka :)
SvaraRaderaCruella, det är lätt att själv sura till och bidra till den allmänna tystnaden när man inte är så uppåt. Men vad det ger energi att bekämpa den reflexen och i stället le även mot de suraste. Ett leende är så smittsamt. Glad vårdag!
SvaraRaderaSå viktigt med vänlighet – och visst smittar det! Den händer att jag kommer hem på väldigt bra humör efter en vända på stan och när jag tänker efter varför är det ofta helt enkelt för att jag haft några trevliga samtal i de butiker eller museer eller andra ställen som jag varit på. En liten snabb dialog med något trevlig person som tar sig tid med ett litet samtal. Och så motsatsen, för et händer ju också, när jag kommer hem missmodig efter att ha blivit snäst, ignorerad eller utskälld.
SvaraRaderaMina barn dog nästan när jag vinkade åt en mötande tunnelbanevagn full av människor i undervärlden för många år sedan. - "Mamma" stönade de, du är i Stockholm. Jag förstod inte alls dessa stenansikten jag mötte överallt.
SvaraRaderaNumera bjuder jag på mig själv och låter stenansiktena vara stenansikten. Kanske något av dem ändå veknar en dag.
Sedan vi köpte hund är det som om människor jag möter tinar upp. Många ler och en del stannar till och pratar lite om Otis. Det är som om en hund ger anledning att öppna upp för samtal.
SvaraRadera