I mina rosa högtalare spelar min franska Spotifylista. Jag sitter vid mitt nya skrivbord i min blå hörna och skriver på andra delen av Om ni inte börjar leva gör jag slut. Den ska lämnas tidig höst och jag har mycket att tänka på.
Det är alltid delikat att skriva tvåan. Hur mycket måste jag återberätta? Inte så mycket att de som läst blir uttråkade, inte så lite att de som inte läst ettan inte förstår.
Det är fruktansvärt roligt att återknyta bekantskapen med mina kvinnor i de fyras gäng.
Hur gick det för dem när deras drömmar blev verklighet? Det funderar jag nu på när jag sitter i mitt skrivhörn och komplicerar det liv de fick sedan drömmarna uppfylldes.
Milton tittar in ibland och undrar om det inte är dags att göra glass, vår nya favoritsyssla.– Snart gubben, säger jag.
Snart är det dags. Det blir hallonsorbet idag, tror vi. Och marängtårta med jordgubbar. Vi är dessertteamet, Milton och jag.
Nu kan jag inte vänta längre, jag öppnar min dörr och går ut till de väntande småttingarna på bilden.
– Hej manus, vi ses senare!
Verkligheten kallar.
Den perfekta mixen!
SvaraRaderaOch vad fin din hörna blev – där tror jag att kvinnorna i din roman trivs!
Vad roligt att du skriver på "tvåan" Eva, jag läste "ettan" i somras med stor behållning! Vilken fin berättelse! Och våran lilla välsorterade bokhandel hade din bok så jag slapp beställa den, det var bara att promenera in och ut med den under armen! Och nu ser jag verkligen fram mot uppföljaren! och vilken supermysig skrivarhörna du har fått! Bådar gott för uppföljare :-) Kram
SvaraRadera