Jag lyssnade på ett så bra inlägg om minnet i OBS av Katarina Wikars. Lyssna!!
Så här sa hon bland annat:
"vid en viss punkt i livet infinner sig
konversationsmättnaden, att inte orka höra mer om andras semestrar och
psykologer, att inte orka packa upp väskorna en gång till och berätta
sin barndom för en ny människa. Det är nog därför många medelålders
drömmer om att återförenas med en ungdomskärlek, som redan hört allt det
där, och när ens föräldrar är döda är det dessutom remarkabelt att
träffa någon som minns dem, och som kommer ihåg helt andra saker än man
själv gör. Dessutom ser man genom rynkorna och under dubbelhakorna
ansiktet på den där unga människan man kände en gång, det finns ju kvar
där bakom."
Hon formulerar precis det jag tänker på, ofta. Det är precis därför jag lever ensam och nog kommer att fortsätta med det. Jag orkar liksom inte en gång till "packa upp väskorna"
Det hände mig. Ungdomsförälskelsen återfanns och återuppstod. Men passionen och kraften är större. Svindlande och mäktig. Vilken ynnest. Tacksamhet och ödmjukhet när det levande livet inte är en självklarhet och tiden börjar sätta sin gräns.
SvaraRaderaOlle, så kul att höra av dig igen och så underbart att höra om din kärlekslycka! Det är riktigt uppmuntrande och jag blir så glad för din skull!
SvaraRadera