Man ska inte gamla sig, säger Dagny 104 år

Har ni läst Dagnys blogg?
Om inte gör det. Det är otroligt uppiggande.
Jag såg henne i teve häromdagen, pigg och rolig och rakt på sak. Och 104 år gammal. Aktiv bloggare. Livet har blivit riktigt roligt efter 99-årsdagen, sa hon. Det var då hon började blogga.
Men hur ska man göra för att bli så pigg som du, frågade programledaren.
Dagny log finurligt och svarade:
Man ska inte gamla sig

Så suveränt och så sant. Det är klart det är en massa med gener med mera. Men det är också inställningen till livet.
Ni vet: Man blir inte äldre än man gör sig.

På Dagnys språk: Man ska inte gamla sig.
Det ska jag tänka på och ta till mig.

Pratbubblor i hjärnan, konstiga tankar, ny bok

På jobbet. Fransk musik i lurarna. E sitter vid ett skrivbord, J vid ett annat. Vi är tysta och flitiga alla tre och skriver.
Ångest i mina tankar. Nu har jag lämnat texten. Till den suveräna textgranskaren Marie. Andra vändan. I helgen fick jag oro i kroppen. Det var något jag missat. Pratade med E2. Pratade med E1. Båda har läst och gett mig kloka synpunkter. Det var något en av dem sa som gnagde i mitt sinne så jag steg upp tidigt i morse och skrev om ett kapitel och skickade till Marie. Men nu måste jag sätta stopp.
Basta! Jag har skrivit klart, det är färdigt.
Ett tecken på det är  att jag börjat tänka på bok nummer tre.
Först var jag tom i huvudet, hur ska jag kunna skriva en rad till om mina kvinnor?
Sedan skickade jag manus och det började bubbla i mitt huvud.
Det kunde ju starta i xx xx ... man kan tänka sig att Garbo, att ... Vilka ska följa med? Flyga när man över 85?
Ja, ni förstår, bubbel i mitt huvud. Små pratbubblor i hjärnan, konstiga tankar. Redan nu? Den tredje boken innan den andra ens kommit ut. Och om ni inte gillar den andra?
Ja det kan inte hjälpas, min fantasimotor har börjat gå, på lågvarv än. Men ändå!

Dagens shelfie - läs en bok

Ja det här är dagens  #shelfie.
En bit av min bokhylla.
Med bilden följer uppmaningen: Strunta i att läsa alla deprimerande spaltmetrar om Trump.
Läs en bok i stället.
Det finns så många bra!
Det gör dig gott.
Själv läste jag inatt Carolina Neuraths nya spänningsroman Gränslösa. Kul och välskriven. Arg och spännande. Lärorik. Gillar det!

Patienten är pigg för sin ålder

Pigga för att vi fyller våra liv med innehåll, härliga författarvännen Birgitta Backlund och jag

"Patienten är pigg för sin ålder" skrev en läkare i sin journal om mig. Varför för sin ålder??? Varför inte bara pigg??
Vad är det att vara pigg för sin ålder? 
Hon som skrev det var, skulle jag säga, ovanligt trött, stressad och sliten (men inte för sin ålder antar jag utan för något annat i livet).
Vad jag blir trött på denna värdering av eventuell pigghet och skönhet efter antalet rynkor, eller kilon. Vad trist det är i vårt utseendefixerade samhälle att bli värderad efter ytan.
Det är en komplimang att se ung ut.
Man ska bli glad.
Tänk om det i stället vore en komplimang att se lugn ut, att se ut att vara närvarande i sitt liv med rynkor och allt, att få komplimanger för att vara vis av ålder inte pigg för sin ålder?
Förstår ni hur jag menar?
Alltför mycket hänger på ytan för hur man blir sedd och värderad i vårt samhälle.
Smal  ung och rynkfri ...
Eller:
Vis rynkig och trygg i sig själv?
Jag tittar på bilden av mig och min aktiva författarkompis Birgitta Backlund så fylld av liv och energi och glädje.
Pigga är vi.
Inte för vår ålder utan för att vi fyller våra liv med innehåll.

Författarvardag, ändra, stryka, skriva om

Jag, kedjad vid min mac. Foto: Paulina.

Jag känner mig som en social eremit för tillfället. Träffar min familj, mitt förlag, men knappt någon annan. Förlåt vänner om jag är så himla osocial.
Men jag har två fokus just nu: måste bli klar med korret på del två i serien om De fyras gäng. Ni vet: Se upp med vad du önskar.
Kanske kan det vara svårt att ana hur mycket pillande det ligger bakom en bok. Hur många gånger jag skriver om kapitlen, skriver om boken, flyttar om stycken, kapitel, stryker, skriver om igen. Förtvivlar.
Sedan går mitt manus till några testläsare som har massor med kloka synpunkter. Jag ändrar. Och sen läser min entusiastiska noggranna textgranskare Marie hela texten och har synpunkter på nästan varenda sida. Det håller jag på med nu. Korrar, funderar, skriver om. Fastklistrad på min arbetsstol, hemma eller på min arbetsplats på förlaget.
Så det är fokus ett.
Och fokus två är #mittnyaliv. Det känns så bra. Idag ha jag varit på mitt gym och tränat. Ätit nyttig lunch.
Nu är det dags för fokus ett igen ...
Men jag börjar längta väldigt efter vänner, middagar, fester, ett socialt liv.

Idag är städning lika med träning

Idag har jag bestämt mig för att städning är träning. Mitt gym stänger klockan ett, så dum tid! Jag vaknade sent eftersom jag hade några vakentimmar mitt i natten. Men ser i ljuset och solen som börjar komma tillbaka: Damm, granbarr, skräp. Många saker som ligger på konstiga ställen. Leksaker i bokhyllan. Böcker på alla stolar.  Papper i högar.

Så #mittnyaliv idag blir städning=träning. Tänja, böja, sträcka, lyfta, torka. Ganska ansträngande. Nu har jag hållit på i två timmar och det är fortfarande så fruktansvärt rörigt, stökigt, dammigt. Men det känns skönt att ta varje liten och stor sak och förflytta den till den plats där den hör hemma.

Varför blir det på detta viset? undrar jag. Men yes, I can do it. Städa!

(Och ja: jag börjar varje dag med #fettkaffe och det känns som om jag mår så bra av det.)

Livet med ett älskat barnbarn

Ni som läst min blogg ett tag vet vem denne lille man är? Min älskade M, mitt första barnbarn som jag skrev om här i bloggen  redan innan han föddes. Det är alldeles ofattbart, men nu har han fyllt sju år.
Vi firade honom igår. Idag har vi varit tillsammans han och jag. Vi brukar ha en lyxdag i månaden då vi gör saker vi har lust med. Så det gjorde vi idag. Sov länge, spelade spel. Monopol bland annat. Jag minns vad min pappa ogillade Monopol. Kapitalistiskt tänkande, sa han, och det hade han ju rätt i. Men jag älskade att spela det och nu tycker Milton det är kul.
Sedan gjorde vi en rad andra saker, men det är vår lilla ensak.
Jag tycker i alla fall det är så fint, så fint att få vara med i hans liv. Jag inser också att det är ett privilegium, och jag inser också att en sjuåring har en klar uppfattning om han vill bli omskriven eller ej. Jag får tänka på det.

Mitt nya liv och den goda franska maten

Så tidigt i mitt liv började jag älska allt franskt, mat och språk ... ja och mycket annat. Det har suttit kvar genom livet fast det finns så mycket jag blir galen på där,  fransk politik inte minst,.

Men det är märkligt ändå hur kärleken sitter i. Som idag. Jag åt middag med finaste Annica W . På Styrelsen vid Kungsholmstorg, en härlig fransk sylta, en liten bistro som man skulle kunna finna i Paris. Jag gillar det, jag känner mig hemma.

En pastis till att börja med, sedan anka, husets goda enkla röda vin. Och Annica tog musslor.
Allt var gott, bra tillagat, ändå enkelt.Som det ska vara. Fransk husmanskost.

Och #mittnyaliv? Jo, tack. Det går bra. Fettkaffet gör mig pigg och mätt. Jag arbetar intensivt med korret till min nya roman. Medan jag arbetar lyssnar jag förresten i lurarna på fransk musik. tala om frankofil :)
Och jag tror verkligen att god vällagad fransk mat, det hör hemma i mitt nya liv!

Dagens triumf: träning. Dagens last: kokos

Vackra palmer i Monrovia

Och idag .... ta da da da!!!!! har jag tränat. För första gången på pinsamt länge. Jag hittade ett gym intill min skrivlokal och har gått omvägar förbi det, men idag slog jag till. Och det var fruktansvärt. Jag som ganska lätt brukar gå runt där fick släpa mig sista varvet. Influensan har verkligen satt ner mina krafter och det var pinsamt och sorgligt jobbigt. Men nu känns det bra!

Det är ju inte så att jag gått upp i vikt, snarare ner sedan jag insåg att jag är mjölkallergiker och slutade pimpla i mig mängder av caffé latte. Men det är svårt att ställa om alla sina små vanor, låta bli den där onödiga mackan, tänka bra mat i stället för att bara slänga i mig något. Tänka mera grönsaker. Ja! Alla vet, ändå är det så svårt.

Jag dricker kokosvatten, och när jag blev sugen på något att knapra på igår blev det kokosflingor. Vilket påminde mig om hur bror Peter och jag när vi bodde i Sollefteå brukade använda veckopengen, 25 öre vill jag minnas att det var, till att köpa en påse kokos och knapra i oss! Ljuva barndom. Andra veckor köpte vi på kredit för samma veckopeng kaksmulor på närbeläget bageri. Man fick en hel påse och ibland låg en bit av en prinsesstårta i den!

#mittnyaliv - att träningen börjat är en triumf. Nu måste jag bara hitta träningsvanor. Svårt för en så inbiten innesittare och snö-och vinterhatare som jag den här tiden på året!

Visst finns det hopp även i detta mörka panka januari

Det är tungt ibland, eller hur? Mörkt och kallt och tomt i plånboken i januari.
Motivationen att återigen lyfta sig, skapa något känns som en omöjlighet. Jag ser in i mig själv och ser mörker, ingen liten gnista som tänder min lust.
I stället för att skriva ... ja, jag gör ingenting. Överlever, flyter på ytan, gör det jag måste men ingenting mer.
Så är det ibland.
Nu börjar det vända. Jag vill få ordning på tillvaron. Jag planerar och gör överenskommelser med mig själv. Den ena idén efter den andra poppar omkring i mitt huvud även om det är mest som tomtebloss och jag känner att det är saker jag vill undersöka. Jag ser Skam och häpnar och förförs och vilken lust det skapar att se något som får mig att störtdyka ner i gymnasiets svärta.

Just nu är det mycket jag tänker på. Vad blir det. Jag vet inte.
Jag vet att Se upp med vad du önskar fortsättningen på Om ni inte börjar leva gör jag slut , den kommer i mars.
Det är inte lätt, trots att det är så mycket som väntar på att skrivas, i mitt huvud. Så många röster i mitt inre som ropar: Glöm inte mig. Jag vill bli skriven.

PS: Dag tre idag på #mittnyaliv och det gick riktigt bra. Fettkaffe, korrjobb hela dan på förlaget, fruktstund, laxsallad. Och inte den minsta chokladbit slank över mina läppar

Fettkaffe och Marabou helnöt - andra dagen av mitt nya liv

Inte fettkaffe, världens godaste vietnamesiska kaffe

Ska sanningen fram gick det väl sådär idag med det nya livet. Men jag kämpar på. Jag vaknade pigg klockan tre på natten och städade intensivt mitt rum. Sedan drack jag något som heter fettkaffe - det vill säga kaffe med smör och kokosfett som ska vara bra. Det var okej, inte så äckligt som det låter.
Jag somnade om klockan fem och vaknade pigg klockan nio. Ja, jättepigg och glad! Avverkade en hel lista med saker jag skulle göra, skrev ut, läste, skickade iväg saker.
Åt en chiapudding och drack en smoothie med ingefära.

Sen föll jag dit.
En vän kom för att fika och jag kunde inte motstå chokladkakan hen hade med sig, Marabou helnöt. En stor. Vi åt upp den.

Sen tappade jag energin. Jag har läst en förutsägbar deckare, det är inte intressant med galna psykopater! Varför läste jag den överhuvudtaget? Varför läser någon deckare med förutsägbara galna psykopater?
Jag har inte gjort saker jag tänkt.
Jag har ätit en middag bestående av en avokado och två ägg. Nja ...

Men det är ju bara första veckan av mitt nya liv.
Hallå, kom igen, säger jag till mig själv.
Packa träningsväskan, i morgon är det dags.
Tomorrow is another day, igen!

En sockermissbrukares bekännelse

Mer sånt här ....

Man är trött och faller dit. Så är det. Ger efter för missbruket för att man är trött och ledsen och förkyld och håglös. För att E2 åker iväg. För att hemmet är en röra och allt känns ganska visset.
Det är då jag faller.

... och mindre sånt här

Bagaren har fredagen den 13 bakat semlor. En hel bricka full med dessa frestande skapelser står där. Så vad gör jag? Fredagskväll. Stökigt, en aning ensamt. I stället för middag äter jag en semla. Sen sätter sötsuget in och jag äter upp en vit chokladkaka medan jag ser På spåret och dricker att glas vin.

Jag blir ännu tröttare, segare. Jag ser mig omkring och känner att jag ser lika håglös ut som mitt hem.
Ringer K, min kompis, som vet allt om hälsa. Idag ska vi till Paradiset, hon och jag. (En ekologisk affär som har allt nyttigt).
Jag steg upp tidigt och städade hela lägenheten. Jag hade ett roligt samtal med min  förläggare. Nu vänder det. Jag känner det.

Men jag får inte ge efter för lasterna. Sockret, det vita mjölet, grädden, semlorna. I stället nyttigheter som är goda, träning och samtal med kloka vänner.

Vägrar att falla i semmelträsket en gång till. Våga vägra socker!

Berörande om att hitta sig själv och sin väg

Offside, den andra delen i Annica Wennströms serie ungdomsböcker om Sebastian, Bänkad hette den första

Fotboll är kanske ett av de ämnen jag är minst intresserad av i hela världen. Men mänskliga relationer och ungdomars känslor är å andra sidan något av det som intresserar mig mest.
Och det är vad Annica Wennströms nya bok Offside handlar om, med handlingen förlagd till fotbollsvärlden.
Starka känslor. Relationer mellan vänner, till tränare och föräldrar. Människor som har makt och utövar den utan att lyssna. Strukturer som får människor att tappa lusten, att bara vilja lägga av. Inte utveckla den talang som  finns.
I centrum finns  Sebastian, så fylld av tankar och känslor han längtar etfter att dela. Men har svårt att hitta hur han ska göra det, om det så är är till föräldrar, tränare eller den han är kär i. Han kämpar, han utvecklas i möten med andra och i sina egna tankar. Det är vad Annicas böcker för ungdomar handlar om.
Vi möter det överallt och berörs alla av det. Därför berörs jag av Annicas bok som förvisso utspelar sig i en fotbollsvärld jag inget vet om, men vad spelar det för roll. Det är en värld av relationer och en oerhört fin skildring av en ung människa som vill finna sin väg, utan att få så mycket stöd från vuxenvärlden.

Som Annica själv säger och hon vet vad hon talar om: "Bänkad och Offside är inte böcker om att vinna eller förlora, det handlar inte om matchresultat eller om att någon enstaka människa lyckas mot alla odds. Det handlar om att överleva dysfunktionella vuxna (och föreningar). Det handlar om att få behålla glädjen, att bli ett bättre jag (trots allt)."

Sebastian, vilken kille. Jag vill läsa mer om hans kamp för att hitta sig själv.

Okonventionell märkning av storlekar på kläder

Klädmärket Hope gillar jag. Praktiska vackra kläder i fina hållbara tyger. Nu tar de ett steg på vägen att inte vara så uppdelade i manligt och kvinnligt. Vi ser hur våra kunder väljer fritt,
säger de. Så från och med nu kommer de att märka sina kläder med både manliga och kvinnliga storlekar.
Kul initiativ!

Så här skriver Hope: Over and over again, we hear stories from customers who shop across the conventional gender departments — women who love the fit of a men’s trouser or men who wear knits from the women’s collection. We think there’s something incredibly liberating about that and that it’s something that should be encouraged and celebrated. These people represent the individuality and confidence we love to see and support.
The New Sizing System
To celebrate these individuals, we’re introducing a new sizing system and will from spring/summer 2017 label all our garments with both women’s and men’s sizes. After all, there’s no reason why anyone should feel limited by the conventions of women’s and menswear.

This new sizing system adheres to general European sizes and makes it easier for everyone to try on something new. It’s a small step, but we hope it pushes the development towards a less gender-normative way of seeing fashion.

Läs mer om hur det kommer att fungera här

Barnbarn, kärlek så total

De älskade barnbarnen tar ur en alla eventuella illusioner om kvardröjande ungdom. Som Milton idag. Han klappade mig kärleksfullt över halsen och sa: "Farmor man kan nästan spela gitarr på din hals."

Han sa det så utan värdering. Han ser på mig och tänker inte: en tjock människa, en smal människa, en rynkig människa. Han ser på mig och ser sin farmor. Han accepterar mig som jag är. Är lite orolig för att jag är så gammal. Men i det ligger ingen värdering som gammal=ful. Bara gammal=tänk om hon dör.
Han ser på mig och jag ser kärlek i hans ögon.
Jag ser på honom och mina två andra barnbarn och tänker, vilken lycka, vilken kärlek. 
När jag fick barn tänkte jag likadant. Att man kan älska så, älskas så.
Sen kom barnbarnen och det är precis samma känsla.  Kärlek så total.

Där står man på ålderstrappan och ser ut över livet och känner sig tidlös

Jag tittar på bilder från vårt nyår. Det är märkligt att inse att jag själv plötsligt (ja ... kanske inte så plötsligt) står som den äldre, äldsta, generationen i ålderstrappan och ser ut över livet som går så snabbt.
Den här bilden är tre generationer. Eva, Elin, Elsa. Där är jag med dotter och dotterdotter. En underbar bild. Ändå så svårt att ta in. Min mormor Elin, min farmor Jenny - de var ju så gamla. Jag undrar nu om de upplevde sig som gamla eller om de kände sig tidlösa inuti, som jag?

Nu kommer fortsättningen på Om ni inte ...

Jag fick influensan före jul, trots spruta. Så jag har varit ganska däckad under julen. Men mellan hostattackerna och firandet har jag lagt handen vid det sista korret till uppföljaren till Om ni inte börjar leva gör jag slut. Min första mappielit!
Den heter Se upp med vad du önskar och ni får återigen möta De fyras gäng. Fyra kvinnor som tröttnat på att bli förminskade och inte minst på att förminska sig själva när de fyllt 60+.
Jag läste en härlig krönika av #karinthunberg i Svenska dagbladet i helgen där  hon tog upp samma tema.
Varför ger kvinnor så ofta upp i förtid, varför fortsätter vi inte leva och ta chansen att leva mer galet än tidigare?
Vad har vi att förlora?
Ingenting! säger mina kvinnor, och lever intensivt, allt finns om man vill, kärlek, passion, en ny karriär.
Att våga är att vinna är deras valspråk. Mitt med.

Så blev det 2017 efter min jul och mitt nyår

 December. Jul och nyår. Familj. E2 hemma igen ett tag från Monrovia och det är fantastiskt att fira jul och nyår i Stockholm med alla barn och barnbarn.

De känns som något jag vill hålla kvar, bevara, alla dessa minnen av skratt och kramar och min härliga bullriga kärleksfulla familj, jag vill hålla minnena i min hand, nära mitt hjärta, som något ömtåligt och vackert.

Något som ger mig styrka det kommande året. Något att återvända till när oron ökar, när livet blir svårt, när stormarna från en värld i brand når också oss i vårt lilla skyddade välmående hörn av världen.
Min familj, mina barn, mina barnbarn. Det är som en mur av kärlek som kringgärdar mig.