Camilla Läckberg, jag och postmanusdepressionen

Jag vänjer mig aldrig. Så är det. Jo, det är sant att jag gett ut cirka 37 böcker. Jag borde ju veta hur det känns när jag just lämnat ett manus, att jag drabbas av en postmanusdepression.
Men inser jag det?
Nej ingalunda.
I stället vankar jag omkring och undrar varför jag är så låg, så stressad. varför jag inte orkar arbeta. Varför jag känner mig så ledsen och splittrad.
Eftersom jag inte skriver det jag ska terroriserar jag i stället min familj med en massa funderingar i hysteriska mejl kring avloppet på vår ö. Jag är nog utmattande jobbig. För mig själv också.

Jag har massor jag borde göra som jag försummat medan jag skrivit, men jag prokrastinerar
Jag skyller på att mitt arbets/köksbord är fyllt med glas. Vilken usel ursäkt. (Glasen står där för att jag köpt ett nytt mindre skåp för glas mm. Jag läste att Camilla Läckberg brukar köpa en designhandväska när hon lämnat ett manus, jag nöjde mig med ett litet begagnat skåp, men det är nog samma fenomen).