På ön. Det är så vackert. Syrenerna blommar och doftar. Gräset är grönt och frodigt och alldeles för långt. Jag känner en viss panik och en gnutta sorg över att det är tungt att sköta en hel tomt. Min axel som är opererad gör att jag inte längre kan dra igång gräsklipparen. Vanmakten över det. Jag ville så kunna snickra, klippa, röja. Men man får väl acceptera villkoren. Kroppens svaghet. Hur man vill så mycket men orkar så lite.
Kära Eva, vissa sakernas tillstånd får man nog bara acceptera och ta hjälp! Dina barn och vänner som kommer ut vill säkert hjälpa dig och sedan får man nog också finna sig i att gräset blir långt och det är ju inte hela världen! Tänk vad mycket spännande liv som kan dölja sig där i ogräset!!! kram
SvaraRadera