Det sköna i att våga springa, trots allt

Vi sprang på gatan, asfalt under fötterna. Skönheten finns på gatan, lyder texten. Vill verkligen betona att jag inte var någon skönhet när jag flåsande stapplade fram,. Men skönheten låg i att våga springa, på gatan, trots allt!

En gång  sprang jag Tjejmilen. Det var fruktansvärt. Jag bestämde mig där och då, när jag släpade mig över mållinjen, att aldrig mer springa. Inte ens efter bussen.
Men vad gjorde jag idag? Jo sprang! Vår träningscoach Johanna var så absolut entusiasmerande att det inte gick att låta bli. (Jag är på skriv-och kom i form-vecka).
Själv flyter hon fram som en smidig puma. det ser så lätt ut.
Nix! tänkte jag.
Men plötlsigt sprang jag där på asfalten. Inte som en smidig puma. Men med bra tips så gick det ändå lite lättare än jag trodde. Ända tills vi elegant skulle springa uppför hundra trappsteg. RÅD TILL MIG SJÄLV: Spring aldrig i långa vida sidenbyxor. Det gick inte bättre än att jag trasslade in foten i ena byxbenet och föll på knä.
Hål i brallan och framför allt i självförtroendet.
Men jag reste mig och tog mig uppför de 97 resterande trappstegen. Sen sprang vi uppför en backe och sen orkade jag knappt gå upp till mitt rum.
Men lite stolt är jag!