En god vän jag tänker på med värme

Bilder Dick Stenberg ritade direkt i sin favoritbok innan han gav den till mig. Så länge sen.

Dick Stenbergs illustration i My name is Aram av W Saroyan.

Jag läste ett inlägg om bokhyllor, någon skrev att man ofta har en hylla med böcker som står en riktigt nära. Som man bara kan ställa in just på den hyllan.
Jag har såklart en sådan hylla. En av de böcker som står där är en sliten häftad bok,  My name is Aram, en roman av William Saroyan.
Det är inte boken i sig själv som är så viktig utan det faktum att jag fick den av en vän som älskade den boken, och han gjorde illustrationer i boken och gav den till mig.
Han var en kär vän till mig som hette Dick Stenberg. En skicklig illustratör och tecknare från Sundsvall. Tyvärr dog han för tidigt, hade några tuffa år. Men det var när vi var unga vi kände varandra.
Han gick på gymnasiet  i Sundsvall några år före mig och vi började träffas, vi brevväxlade också, förenade av bland annat vår kärlek till Frankrike. Sedan försvann vi ur varandras liv men boken har jag kvar och också ljusa minnen av våra samtal och brev.
Han var olik alla andra killar i Sundsvall, så elegant, så bildad, så kosmopolitisk. På den tiden så ovanligt.
Ja, något att tänka på, minnas med ett litet leende.

Och mellan de två bilderna, ett liv

Eva och Leif 1969

Leif och Eva 2018

Visst är det fascinerande med bilder. Jag tittar på det foto Christophe Laurentin tog av mig och Leif när vi levde i Paris i slutet av sextiotalet. Det år som ligger till grund för min roman Paris Passion som ju bygger på och inspirerats av mitt eget liv och de val jag gjort.

Till releasen (se bilden tv)  kom Leif, som jag då levde tillsammans med. Han bor numera i Angola.
Vi ses några gånger per år, det är så intressant att minnas tillsammans, tala om livet som var.

Om han fick läsa manus innan boken gavs ut?
Självklart, han läste och gillade, tyckte den var autentisk och välskriven. Det gjorde mig glad för jag arbetade hårt med att verkligen att, inspirerad av vårt liv tillsammans,  skapa två trovärdiga gestalter i min bok.

Livet, hörrni!

Under det storslagna 60-talet tycktes allt vara möjligt – men drömmen hade sina baksidor

-->

Jag och Leif, David i boken, träffar Olof Palme i Paris 1969 hemma hos bl a Roland Dumas (th), sedan utrikesminister. Foto: Bengt af Geijesrstam

 1968 är ett mytiskt årtal. Ungdomsrevolt, vänsterrörelse, ideal av gemenskap och solidaritet. För första gången i världshistorien verkade allt möjligt. I dag tycks den tiden vara som en dröm, en utopi, sa jag  i en intervju i Sundsvalls Tidning av Susanne Holmlund. Jag bodde i Paris i slutet av 60-talet och Paris Passion bygger på mina egna upplevelser  i romanens form.

Så här skriver Susanne Holmlund bland annat i sin fina recension som jag är mycket glad över:

 

"Från egen fatabur kommer många av ingredienserna i denna roman där hon undersöker den mytiska tiden, drömmarna, världsläget. Huvudpersonen Lena är inte författaren själv; ändå känns skrivsättet dokumentärt, avskalat, biografiskt. Som om huvudkaraktären inte behöver skapas därför att hon redan finns, som om hon är en verklig person och därmed redan definierad för läsarna.

 Eva Swedenmark har själv intervjuat Jimi Hendrix och guidat Olof Palme genom Paris. Det känns förstås stort bara att veta det. I boken passerar både de och andra verkliga personer, som Papillon, mannen som satt fängslad på Djävulsön, och Svarta Panter-ledaren Eldridge Cleaver. Fast Eva Swedenmark hävdar att hon själv aldrig slutat drömma om att allt åter ska bli möjligt aktar hon sig för att romantisera epoken. Plyschkläder, madrasser på golven och drömmen om sammanhållning hade sin baksida i direktörshets och misstänksamma blickar på kostymklädda. Gemenskapen blev också exkluderande - mot dem som inte anammade idealen.

  Lena och pojkvännen David är barn av sin tid. De ser sig som pionjärer, de ger konventioner på båten; de reser på vinst och förlust och hoppas kunna dra in pengar eftersom. Deras liv är ett experiment. De tar för sig sexuellt, de är vittnen när demonstrationer urartar i slagsmål och polisen tillgriper tårgas. Ibland lever de på gränsen till hunger, andra gånger bjuder de flott.

De möter människor som är goda och andra som utnyttjar dem. Och de är förstås ganska naiva. Inte minst Lena upptäcker att hon, som lärt sig jämställdhet, av många män ändå ses som en snärta och ständigt sexualiseras. Om man inte tas på allvar av andra är man chanslös, hur självsäker och medveten man själv än är. Lena blir klar över att hennes frihet är teori; den går inte på djupet. Kanske har vi i vår tid glömt hur stor frihetsepokens dubbelmoral var.

 Här blir vi också påminda om annat som vi kanske glömt, som fransmännens brutalitet i Algeriet och omvärldens stora beundran för Sverige. Lena är inte djupsinnig. Hon är ung; hon känner och upplever snarare än analyserar och begrundar. David är vänlig och lite frånvarande, jag får inte grepp om hans person. Kanske för att Lena, som för ordet, inte heller riktigt har det.

  

Boken väcker säkert många minnen hos dem som själva var med och hos dem som känner Paris. Och vad kan ge mer energi åt en ung generation än vetskapen att världen snabbt blir bättre och att man själv är en del av det? Men det är inte heller lätt att ha för mycket att ifrågasätta. Därför blir epoken, sedd genom författarens minnen och fantasi, en storslagen tid att se tillbaka på med glädje och att lära sig något av. Men inte att försöka upprepa."

Så glad man blir som författare att få en så välskriven, klartänkt  och reflekterande recension!