Jag och Leif, David i boken, träffar Olof Palme i Paris 1969 hemma hos bl a Roland Dumas (th), sedan utrikesminister. Foto: Bengt af Geijesrstam |
1968 är ett mytiskt årtal. Ungdomsrevolt, vänsterrörelse, ideal av gemenskap och solidaritet. För första gången i
världshistorien verkade allt möjligt. I dag tycks
den tiden vara som en dröm, en utopi, sa jag i en intervju i Sundsvalls Tidning av Susanne Holmlund. Jag bodde i Paris i slutet av 60-talet och Paris Passion bygger på mina egna upplevelser i romanens form.
Så här skriver Susanne Holmlund bland annat i sin fina recension som jag är mycket glad över:
"Från
egen fatabur kommer många av ingredienserna i denna roman
där hon undersöker den mytiska tiden, drömmarna, världsläget. Huvudpersonen
Lena är inte författaren själv; ändå känns skrivsättet dokumentärt, avskalat,
biografiskt. Som om huvudkaraktären inte behöver skapas därför
att hon redan finns, som om hon är en verklig person och därmed redan
definierad för läsarna.
Eva Swedenmark har själv intervjuat
Jimi Hendrix och guidat Olof Palme genom Paris. Det känns förstås
stort bara att veta det. I boken passerar både
de och andra verkliga personer, som Papillon, mannen som satt fängslad på Djävulsön, och Svarta Panter-ledaren Eldridge Cleaver. Fast
Eva Swedenmark hävdar att hon själv aldrig slutat drömma om att allt åter
ska bli möjligt aktar hon sig för att romantisera epoken. Plyschkläder, madrasser på golven och drömmen om sammanhållning
hade sin baksida i direktörshets och misstänksamma blickar på kostymklädda.
Gemenskapen blev också exkluderande - mot dem som inte anammade idealen.
Lena och pojkvännen David är barn av sin tid.
De ser sig som pionjärer, de ger konventioner på båten; de reser på vinst och förlust
och hoppas kunna dra in pengar eftersom. Deras liv är ett experiment. De tar
för sig sexuellt, de är vittnen när demonstrationer urartar i slagsmål
och polisen tillgriper tårgas. Ibland lever
de på gränsen till hunger, andra gånger bjuder de
flott.
De möter människor som är
goda och andra som utnyttjar dem. Och de är förstås
ganska naiva. Inte minst Lena upptäcker att hon, som lärt sig jämställdhet, av många
män ändå ses som en snärta och ständigt sexualiseras. Om man inte tas på allvar
av andra är man chanslös, hur självsäker
och medveten man själv än är. Lena blir klar över att hennes
frihet är teori; den går inte på djupet. Kanske har vi i vår tid glömt hur stor frihetsepokens dubbelmoral var.
Här blir vi också påminda om annat som
vi kanske glömt, som fransmännens brutalitet i
Algeriet och omvärldens stora beundran för Sverige. Lena är inte djupsinnig.
Hon är ung; hon känner och upplever snarare än analyserar och begrundar. David
är vänlig och lite frånvarande, jag får
inte grepp om hans person. Kanske för att Lena, som för ordet, inte heller
riktigt har det.
Boken väcker säkert många
minnen hos dem som själva var med och hos dem som känner Paris. Och vad kan ge
mer energi åt en ung
generation än
vetskapen att världen snabbt blir bättre och att man själv är
en del av det? Men det är inte heller lätt att ha för mycket att ifrågasätta. Därför
blir epoken, sedd genom författarens minnen och fantasi, en storslagen tid att
se tillbaka på med glädje och att lära sig något
av. Men inte att försöka upprepa."
Så glad man blir som författare att få en så välskriven, klartänkt och reflekterande recension!
Verkligen fin och klarsynt recension! Så stolt och glad du kan vara och med rätta!<3
SvaraRaderaMed tanke på hur få recensioner det finns numera i våra tidningar är jag riktigt glad!
SvaraRadera