Det blir tomt och tyst efter en skilsmässa, jag tror och vet att många upplever det. Inte händer det mig, tänkte jag först när telefonerna slutade ringa efter min skilsmässa och mitt namn bara försvann från inbjudningslistorna för att ersättas av exmannens nya, hos många av dem som jag trott vara mina nära vänner. Men det hände och händer.
Tack och lov för de nära kära vänner man har kvar då - för det är chockartat. Det är lite som när någon drabbas av en olycka eller dödsfall, folk vet inte riktigt vad de ska säga, hur de ska tackla den nya situationen. Så de tiger och vänder bort huvudet. Just när man behövde dem som mest. Det var så smärtsamt att jag inte ens kunde prata om det.
Nu när livets pusselbitar fallit på plats igen och mitt liv flyter på med vänner och gemenskap kan jag i alla fall berätta det. Många väninnor har upplevt samma chockartade sak: Vännerna - de som man trodde var ens närmaste vänner - bara försvann, hörde inte av sig, bjöd inte in till fester.
Jag tycker det är märkligt, men anar att det är mycket rädsla bakom det beteendet. Det blir hotfullt när de som man trodde var ett så stabilt par plötsligt skiljer sig. Tror de att skilsmässor smittar - kanske de gör det, kanske andra vågar bryta upp ur dåliga förhållanden också när några i den nära omgivningen skiljer sig.
Men oj, vad ont det gjorde att bli så ensam.
Jag hade turen att omfamnas så oerhört generöst av mina närmaste vänner i dagar, nätter, veckor, månader, år efter min skilsmässa. Varma kramar, en hand på min axel, omtanke på så många olika fantastiska vis och dessutom tre nära vänners soffor/sängar som jag "våldgästade" hos varannan vecka under ett helt år (förutom att jag sov på golvet på jobbet ibland när ingen anade det och jag behövde stunder för mig själv). Inte minst din soffa och ditt stöd, Eva. TACK!
SvaraRaderaSå småningom bestämmer man sig för att ta tillbaka sitt liv och göra något bra. Tycker ni verkar ha lyckats med det.
SvaraRaderaGud vad jag känner igen mig! Varför blir det så här att man inte blir inbjuden till sin gamla vänkrets, precis som du trodde jag aldrig det skulle hända mig, vi var ju så goda vänner. Men till parfester och parmiddagar i den gamla kretsen blir jag inte bjuden, ibland på större fester men det är som att det är hotfulllt att jag sitter där. kanske hade dom varit med förstående om jag varit mera ledsen, men jag var ledsen inuti, det var bara det att ju mer jag blev utesluten desto tuffare fasad måste jag visa. Det har tagit mig år att våga visa mig sårbar. A-M
SvaraRaderaDet krävs mycket styrka för att visa sig sårbar. Jag vet själv att jag nästan kunde bryta ihop när någon snällt frågade mig hur det var. Så jag undvek frågor och överspelade hur glad jag var, precis som du beskriver, A-M. Sedan, när man hittat sig själv igen så vågar man också erkänna sårbarheten. Men jag kommer ändå aldrig att förstå uteslutningsmekanismerna som verkar drabba frånskilda kvinnor.
SvaraRaderaMaria! Du var faktiskt väldigt modig, du låtsades inte styrka utan visade att du behövde hjälp just då. Det var mod!
Och Anonym: jag tror faktiskt att både Maria och jag kämpat oss igenom en del svårigheter och gjort något bra av det. Tack!