Jag har haft en gryende känsla av panik några dagar. En alltmer växande känsla av otillräcklighet. Det räcker att se sig omkring i min lägenhet där högar av osorterade böcker och kläder växer upp. Jag kände inte igen mig själv. Hur dum kan man vara.
I morse vaknade jag och insåg att det var min gamla vanliga postmanusdepression som drabbat mig. Efter 25 böcker borde jag veta, men jag lär mig aldrig. Tre manus är i sistakorrektur och kommer ut i vår. Jag håller på att avsluta, finputsa, samtidigt är det oåterkalleligen manus som är lämnade. Då får jag panik. Jag orkar inte riktigt med. Tanken på att börja med något nytt blir nästan förlamande, jag kan inte, tänker jag. Jag försöker. Det blir uselt. Jag förstår inte denna kramp jag har som gör ont ända in i själen. Trots att jag borde veta och känna igen symtomen.
I morse var det lättare att andas igen, jag vet inte vad det var men en spärr hade släppt. Jag vek ihop väldigt många tröjor och sorterade in. Jag går ett varv runt datorn, det finns ett manus som längtar efter mig. Inte än, säger jag strängt. Men kanske snart. Jag hoppas himlen blir blå idag och att all snö smälter undan, det blir lättare att andas då.
Kan bara instämma, postmanusdepression är förfärligt. Men lättare på vårvintern i alla fall, själv lyckas jag alltid placera mina i november tycker jag. Sen har det i alla fall för mig blivit lättare med åren, för att man vet vad det är och att det går över, hoppas din också gör det snart, vi ses nästa helg, kram, Ylva K
SvaraRaderaHej (jag igen:))
SvaraRaderaMåste bara fråga om du får dommningar i armen och sockerdrickskänsla i läpparna också av den där poststressen?
Jag mår verkligen inte bra, är djupt oroad för allting. Men det slår mig att jag kanske också har postmanusstress!! Huva. Och snön ligger kvar, Eva! Till och med jag börjar tröttna. Jag bokade en resa igår! Alltid nåt!
/Y
Ja bara att känna igen symtomen gör det lättare, håller med dig, Ylva, det var väl den lättande insikten jag drabbades av i morse.
SvaraRaderaYlva W - ja klara domningar i vänsterarmen i alla fall och sömnproblem. En resa låter som den bästa medicinen mot allt detta. Jag vill också resa! Vilket är en del av depressionens flyktmekanism -kanske?
Kramar till er, skönt att ni förstår.
Postmanusdepression låter inte kul! Någonting jag funderar på just nu (jag som inte är författare då) är hur mycket ni som är det får korrläsa inför tryckningen? Inte alls kanske? Bättre med andras ögon? Den bok jag läser just nu har för många korrfel kvar för att det ska kännas ok för mig som läsare. Blir man inte ledsen som författare när förlaget missat sånt? Ska jag mejla Bonniers i det här fallet?
SvaraRaderaVi korrläser ofta flera gånger, vår redaktör gör det och förlagen har också en extern korrläsare som med färska ögon ska läsa manus. Ändå slinker det igenom fel och det är fruktansvärt. Tycker absolut du ska maila till Bonniers så det blir rätt i ev nästaupplaga eller pocket
SvaraRadera