En vän till mig arbetade på en filminspelning som C-fotograf, långt ner i rangordningen. Stämningen var usel på inspelningen. Alla skällde på varandra, uppifrån och ner, ilskna gläfs, tjuvnyp. Hon bestämde sig tillsammans med en arbetskamrat för att något måste hända. "Vi kärleksbombar hela arbetsplatsen!" sa de till varandra. Nästa morgon, i svinottan när de började, berömde de mackorna de fick. Sedan fortsatte de med positiva, knappt märkbara kommentarer, en liten komplimang, en uppmuntrande kram. Inget märkvärdigt. Men bombningen fungerade. Nästa morgon fick de ett glatt leende av tjejen med mackorna som hade varit pestsur innan. Efter några dagar var de ilskna teknikerna lite gladare. Till slut fick de kärlek tillbaka, det blev en av de bästa inspelningar de varit på. I stället för att själva bli likadana gjorde de motstånd, kärleksmotstånd. Kärleksbombning fungerar.
Min lilla mamma pratade med alla, vid busshållplatsen, i affärer. Jag kunde som ung tycka det var lite jobbigt. Nu har jag själv bestämt mig för så enkla saker som att alltid möta blicken hos t ex dem jag handlar av. Prata. Le. Det är ett nederlag om jag inte får ett spontant leende tillbaka. Men vi är så ovana, det gnisslar om leendena ibland för de har glömts bort, inte fått den olja av vänlighet de behöver. Jag har till och med börjat prata med folk vid busshållplatsen. De ser skräckslagna ut ibland, men ofta får jag svar.
Heja mamma! Du är mitt föredöme.
Och därför skickar jag en kaskad av leenden, och kärleksbomber till er alla idag, att kasta vidare. Och kom ihåg: Ett leende, en blick in i ögonen, ett vänligt ord. Det är det som är alla hjärtans dag för mig, inte bara en enda dag, alla dagar.
Så sant, så sant! Min egen dotter, som nu är en klok 21-åring, brukade som yngre fråga mig om jag nödvändigtvis måste prata med alla expediter när jag handlade, med servitörer, med bussförare osv. Inte var det mycket jag sade men för mycket tydligen. :-) Men jag fortsätter! Det är som du säger - vi är lite ovana i Sverige. I Frankrike är det inte alls på det viset, där anses man vara oartig om man inte utbyter några ord när tillfället ges. Så nu utbytte jag några ord med dig! :-D Ha en trevlig dag!
SvaraRaderaDetsamma Annika!! Hoppas du får en riktigt fin dag. I Frankrike ibland har jag stövlat in i affärer som i Sverige utan att säga någonting. Då får man en tillrättavisning i form av ett markerat: "Bonjour madame!1" Så rätt. Det är ju bara rena rama hövligheten att se och hälsa och uppmärksamma sina medmänniskor.
SvaraRaderaSanna ord, Ewa! Efter att ha arbetat själv i servicebranschen i 20 år är jag lite "skadad" och är därför alltid "pratglad" med "tjejen i kassan" eller "killen i busskön". Jag är också den som gärna erbjuder min hjälp för att lyfta på barnvagnar/rullatorer på bussen eller vad det nu är. Det är så enkelt, och det ger en själv så otroligt mycket tillbaka. Bara en sådan sak som att le mot "främlingar" och få ett leende tillbaka kan ge glädjerysningar på kroppen.
SvaraRaderaHa en härlig helg, och en extra kärleksfull alla hjärtans dag!
Nu ska jag kärleksbomba dig på Alla Hjärtans dag!
SvaraRaderaJag älskar din fina välskrivna blogg och jag läser den varje dag. Ibland orkar jag kommentera ibland inte men jag håller koll på dig!
Nina
Låter som min mamma :) En fin dag önskar jag dig!
SvaraRaderaJamen vad härligt det är med alla dessa pratsamma glada mammor som finns, vilket varmare samhälle vi skulle få om vi såg på varandra, pratade med varandra. Det behöver inte vara så svårt! Låt oss följa mamma-exemplen! Trevlig helg på er alla!
SvaraRadera