Hur jobbar du egentligen? Den frågan får jag ofta. Vanliga dagar sitter jag vid skrivbordet, många timmar. Funderar och skriver. Ofta är det ganska vanliga skrivdagar. Ibland vaknar jag och allt är fel. Som i morse. Lusten finns inte. Ibland går jag längs kajen då, med snabba steg och Dido i min iPod, tårarna sprutande. Efter ett tag lugnar sig stegen, det känns bättre, demonerna håller inte mitt tempo.
I morse vaknade jag vid fyra, sov dåligt, ville ingenting. Bad kan hjälpa, jag dränker demonerna i hett vatten. Nu har jag badat med en badbomb och den fantastiska turkiska skrubbvanten jag fick av U. Min radio (tack K.!) fick gå därinne, pratade på om Wanja och nu om pyromani. Plötsligt kände jag mig ganska lugn och normal. Badbomben färgade badkaret rosa så jag fick skrubba ordentligt. Tog golvet samtidigt. Nu sitter jag här lugn och nybadad och känner efter, Z. Känner mig ganska glad och skrivsugen. Vet inte om jag ska skriva på min egen ständiga roman eller kanske ägna mig åt barnen Sixten och Sunna.
Bloggen är en startmotor för övrigt. Jag samlar ihop mig, börjar skriva. Jag älskar att få svar, gärna på bloggen. Många skriver till min mail i stället fast det inte är särskilt privat. Blogga gärna med mig! Jag blir glad av det.
Jag gillar ditt sätt att hålla undan demonerna. Jag brukar städa bort mina - dammsugaren är då min bäste vän.
SvaraRaderaJa en brummande energisk dammsugare är inte så dumt heller. Upp till kamp!
SvaraRaderaJag städar också bort mina demoner, eller springer så fort jag kan.
SvaraRaderaDido - varför är hon så fantastiskt hjälpsam just i dessa stunder?
Dido verkar veta precis hur det är att vara ensam och övergiven, hennes röst är som balsam på min själ, jag vet inte varför. Vad lyssnar du på?
SvaraRaderaAnsluter mig till husmorsligan, riv ut allt ur garderoben alternativt köksskåpen, dammtorka, sortera, sätt in, släng, inga demoner överlever i ditt huvud efter detta!
SvaraRaderaK/
Ja, hon förstår hon.
SvaraRaderaJag lyssnar även på Lisa Ekdal, Lars Winnerbäck och Nina Simone.
De förstår de också!
Ja Mattis! I synnerhet Nina Simone.
SvaraRaderaEva!
SvaraRaderaÅh, vad det är spännande det här med skrivande och kreativa processer! Det kännns trösterikt att alla skrivande tycks ha demoner, även de etablerade.
Jag har en historia att berätta. En historia jag börjat skriva på, men som sitter fast. Den sitter fast inuti mig och kommer liksom inte ut. Är det månne en demon som håller den i sitt järngrepp?
(Men herregud, nu måste jag ha kaffe! Strax tillbaka!)
***
(Tillbaka med den stora blå muggen.)
Nåväl. Går demonen att jaga iväg då? Ännu har jag inte hittat rätt sätt. Men än har jag inte heller givit upp. Ska man någonsin ge upp?
Min iPod är turkos. I den finns mest böcker, men även Pink och Duffy, som kan få igång mig de trögaste dagar. Till promenaderna väljer jag ofta Madonna. Taktfast och trallvänligt och så knycker jag så bra med nacken där musiken så kräver.
Kan inte avsluta utan att säga något om Emma Vall- böckerna. "Vänskapspakt" är min favorit. Det är år sedan jag läste den, men jag glömmer den aldrig. Är född och uppvuxen i Sundsvall och känner mig hemma på Haga med omnejd.(Gick högstadiet på Hagaksolan.) Måste genast kolla upp om jag läst alla böckerna, eller kanske har någon kvar...
Allt gott och sol och värme från Heslingborg där jag numera bor!
Ingela
Hej Ingela! Tack för dina härliga rader. Klart du inte ska ge upp. Inte får väl demonerna ta övertaget? Skriv utan alltför stora överkrav på din historia. En bit här, en bit där de bilder som kommer för dig. Kanske du kommer igång då? Vänskapspakt är min Amandafavorit. Den skrevs inte alls kronologiskt. Vi plockade bilder ur våra huvuden och skrev. Det som skulle vara början hamnade i mitten... ja du vet!
SvaraRaderaKära gamla Haga förresten, det är ett av min barndoms viktigaste landskap. Farfars hus på Katarinavägen, ja, där Amanda bor...
kanske du gillar Bärböckerna om du gillar Amanda?
Jag igen!
SvaraRaderaTack för tänkvärda rader! Tänk om det bara är jag som saknar karaktär att sätta mig ner och skriva?
Så huset finns på riktigt? Jag vet vilket det är! =) (Det har jag alltid vetat , men var inte säker på om huset fanns på riktigt egentligen.)
Har kollat på bärböckerna i pocket, men den lilla texten tar kål på mig. Ska prova en inbunden. Titlarna är ju helt fantastiska!
/ Ingela
Just idag är jag fixerad vid överkrav. Överkrav på att skriva en stor roman kan knäcka vem som helst. Det är därför det är så bra att börja med bitar. En vacker, viktig bild man har i huvudet. Som den med de tre unga flickorna på stranden i Sundsvall på 40-talet... men vi är alla olika. Det är bara mitt sätt!
SvaraRaderaBärböckerna är ren lust att skriva, kanske förmedlar Annica och jag lite av glädjen vi känner att skriva dem i böckerna. Jag älskar för övrigt omslagen också! Utom det på den inbundna Smultron och svek, det är ... ja... det gillar jag inte. Men Lotta Kühlhorn, hon är bra! Det är en släkthistoria så det är bra att börja med Smultron.
Nu slog du huvudet på spiken, Eva! Den här meningen "en vacker, viktig bild man har i huvudet", fick tårarna att stiga upp i mina ögon. Ja, det är så jag ska tänka!
SvaraRaderaJa, det är så jag ska tänka...
Måste gråta lite nu i skydd av duschens strålar. Kanske rinner någon liten demonjä-l av mig då. JO, jag bestämmer mig för det.