Kan vi inte tala om för varandra hur vackra vi är som vi är i stället för att bara vara missnöjda?

Jag har funderat mycket den senaste tiden över varför vi alla är så missnöjda med våra utseenden, våra kroppar. Jag känner inte igen mig från hur det var för sådär 30 år sedan. Då fixade man visserligen till sig så gott det gick, målade och pyntade, men man accepterade mer att detta är jag. Nu finns inte den acceptansen alls. Kroppen är ett projekt och missnöjet är grandiost, det finns liksom inge gränser längre för vad vi kan göra (utom ekonomiska förstås). Jag ser jättevackra kvinnor missnöjt peka ut ögonlock, haklinjer, halsar, bröst, midja, lår, ja allt ni kan tänka er som dock - och det är poängen - ingen annan tänkt på. Men vi försjunker i begrundan framför spegeln över hur långt vi själva är från samtidens sjuka kroppsideal och i stället för att vara glada åt hur vi ser ut är missnöjet så monumentalt. Ledsamt är det.
Just i morse läste jag en recension i DN om en intressant bok som heter "Bodies" av Susie Orbach. Recensionen var som en sammanfattning /fast klokare/ av alla de tankar jag ältat i mitt huvud senaste tiden när jag hört mina VACKRA levande roliga kompisar bara klaga och klaga på sina alldeles perfekta utseenden. (Ja okej... jag erkänner, jag självklagar också!),
Kan vi inte sluta klaga, se på varandra, tala om för varandra hur vackra vi är som vi är.