Tjejmiddag igår med mojitos och tacos och glada självironiska kvinnor. Vi var fem vuxna kvinnor och vi pratade som vi brukar - om döden, sjukdomar, ögonlocksoperationer, det eviga fettet som inte vill vika hädan från våra kroppar, om politikens elände och vilka som skilt sig sedan sist. Det var glatt och livligt och även om samtalsämnen var sorgliga så var skrattfaktorn och självironin hög kring köksbordet. Det var inte förrän jag upptäckte de två tonåriga tjejernas häpet tvivlande ansikten som jag - ja vi alla - insåg att vi pratade på ett sätt vi inte gjorde förut. De två var lite sådär häpet förundrade och inte speciellt imponerade över våra samtalsämnen. Själva sa de just ingenting. Och jag insåg att de nästan tyckte lite synd om oss och nog inte tyckte att vi hade så kul. Precis så var det ju när jag var ung - i en flashback kom minnet tillbaka av middagar i min ungdom, inte var jag precis avundsjuk på de vuxnas liv?
Det var som att se sig själv ni vet i ett skyltfönster och haja till och inse att den där tråkiga knubbiga människan som ilsket glor tillbaka på dig - det är ju jag....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar