Under ganska lång tid var jag anställd som journalist i arbetarrörelsen. Lönesystemet var trevligt när jag började. Man fick lön på tre nivåer efter anställningsår. Enkelt och rättvist och inte särskilt mycket, men helt okej. Sedan smög sig ett sjukt tänkande in i den organisation där jag arbetade. Man skulle ha något slags konstigt betygssystem som byggde på ett näringslivstänkande och helt var rövslickarstyrt. Ledningsgruppen skulle sitta i små infama möten och värdera medarbetarna. Jag tvingades delta vid några tillfällen, det var hemskt, rent och skärt rövslickeri. Smila mot chefen och dina poäng höjs. Yttra dig kritiskt på de skenbart demokratiska personalmötena och dina poäng sjönk oförklarligt. Jag kan säga att personalmötena blev tystare och tystare och löneskillnaderna större och större och det var ett system jag föraktar. Tänker på det och blir arg igen när jag läser Lars Ohlys utomordentliga artikel i Expressen idag.Jag har gillat honom sedan vår första kontakt. Han vann förstapris i en tävling min tidning ordnade om vem som bäst motiverade sitt Nej Till EU. Han var fackligt aktiv tågmästare på den tiden. Priset var en resa till Bryssel och jag minns hur Annica Wennström som var med på resan kom hem entusiastisk över denne kloke och insiktsfulle pristagare. Sedan blev han partiledare. Läs honom i Expressen!
Klokt och bra!
SvaraRaderaja vilken fruktansvärd dubbelmoral. Dessutom fick männen högre löner. Minns en som bortförklarade det med att just han var så bra på att löneförhandla. eller hur. Inte konstigt att det går så dåligt nu med en sådan "arbetarrörelse"
SvaraRaderaLars Ohly skriver så klokt om fartblindheten. Jag kan instämma i all han säger och omkring mig bland alla kloka tänkande människor möter jag ursinne och förakt och en desperation inför framtiden. Vem ska man lita på? Om arbetarörelsen vill komma tillbaka till makten har de själva byggt en väldigt lång uppförsbacke åt sig.
SvaraRadera