Våra regler för samlevnad kanske inte är så självklara

Jag pratade med min vän över en tandoori och nanbröd. Hon har varit änka i två år. Nu lever hon med sin bror och svägerska och deras yngste son som är tonåring. "Vi har så stort nu, ett nytt hus." Hon är glad. Hon och brorsonen delar rum och båda är nöjda. "Ville du inte ha en egen lägenhet?" frågar jag med den västerländska kvinnans nyfikenhet. Hon tvekar: "Jag vill ju inte vara till besvär, men min familj skulle inte acceptera att jag var ensam, vi tar hand om varandra. " Hon berättar så kärleksfullt om sin familjs självklara sätt att ta hand om varandra. Jag lyssnar.
"Nu när vi har ett nytt hus måste vi hitta en brud åt min andra brorson", förklarar hon.
"Träffar han inga flickor själv?" undrar jag.
Hon förklarar att det inte fungerat så bra, så nu är hela familjen upptagen med att hitta en bra flicka åt honom att gifta sig med. Alla verkar vara engagerade.
Jag kanske ser tveksam ut för hon säger: "De får så klart träffa varandra innan, det vill båda två nuförtiden."
Visst är det fascinerande att lyssna till de självklara regler för samlevnad som gäller i andra länder. J, så klok och kärleksfull, delar med sig av sitt liv, jag berättar om mitt och antagligen refererar hon häpet vårt samtal för sina släktingar i Chennai: "Kan ni tänka er .. så här märkligt lever min svenska väninna."
Mina vänner från andra länder ger mig kunskaper jag inte vill vara utan och insikten om att det som för oss är ett självklart sätt att leva är rent av häpnadsväckande i andra delar av världen.