Jag avskyr snabbkamerorna de har på t ex gym. Man ska ha bild på träningskortet, man har ingen bild med sig.
– Då tar vi en, ler de. Och sen har man den bilden. Man får leva med den ett tag. När man ser den förstår man att människan på bilden måste träna. Mycket.
Det är förresten inte mycket bättre med passbilder. Jag måste ha ny bild till journalistlegget. Nu har jag försökt två gånger och det blir inte bra. Ändå har jag dragit på det i ett halvår.
Hemska tanke: Det är så jag ser ut. Den sanningen vill jag inte riktigt acceptera.
Kan jag inte få göra ett tumavtryck i stället?
Och ändå ser du ju så BRA ut, Eva! Börja gilla det du ser i stället, jag är rädd för att det inte blir perfekt mer än nån gång ibland!
SvaraRaderaDagens kameror är inte som de var förr, då blev ju varje bild lyckad! Jag menar, varför får man dubbelhaka med dagens digitalkameror?!
SvaraRaderaJag säger inte så ofta att det var bättre förr, Maria, men det var det i det här fallet. Jag får dock tänka acceptans, acceptans....
SvaraRaderaMen jag vill gärna tro på Annicas förklaring till att det var bättre förr... kamerorna såklart!
På mitt gym ser man inte att det är jag ens... det är bara en stor näsa! Och jag som inte ens har en stor näsa!!
SvaraRaderaAnnars håller jag med Maria, Du behöver väl ingen bekräftelse på att Du ser bra ut på ett fånigt gymfoto!
Du är fin!
Tack söta Pia! Jag blir nog fin=fylld av energi igen när jag nu börjat på gymmet igen, det var ett bra beslut.
SvaraRaderaDet är ju inte det där med att se så himla vacker ut jag menar, jag blir mest deppad om bilden visar en trött Eva.