Det kan vara svårt att ta steget även ur ett förhållande som är problematiskt och kanske till och med fyllt av svek och sorg. När man som jag var gift i 25 år, van vid att alltid ha huset fullt av familj och vänner, blir kontrasten bedövande ibland. Från ett liv som snurrade fort fort, där ytterdörren var som en svängdörr och telefonen ringde hela tiden, till ett ganska stillsamt liv med ganska tyst telefon. Det är svårt många gånger, det måste jag erkänna. Ikväll har jag varit hos sonen och hans fina sambo, på middag i deras nya lägenhet och jag känner hur glad jag är för det. Min lillsambo, yngsta dottern, är långt borta (men snart åker jag dit), min andra dotter E bor tack och lov helt nära mig.
I min drömvärld bor vi alla nära varandra, så det är lätt att kila in till varandra, ta en fika, finnas till. Jag är väl i själ och hjärta en småstadsflicka, van vid att alla fanns nära, att folk tittar in. Det var det som var så fint med Enskede. Vi levde som en stor familj där under en tid. Den tiden var fin och jag saknar den.
Men livet tar sina märkliga svängar, man får hänga med och göra det bästa av det som blir. Jag har gjort mina val och vet att det var rätt. Ändå saknar jag det nära täta livet och myllret omkring mig av människor jag älskar.
Vad jag känner igen mig i det Du beskriver! Nu är jag lyckligt lottad att ha dottern med familj i närheten och kan hälsa på när som helst.
SvaraRaderaSnart är också yngste sonen utflyttad och då blir det som ikväll, tyst och tomt. Ibland är det skönt, men jag är nog en obotlig sällskapsmänniska som vill ha ljud och rörelse i mitt hem.
Min tröst är att de älskade ändå finns med mig hela tiden i tankarna.
Varm höstkram till Dig!
Jag tror människan är en social varelse, skapt för att leva nära andra. Ofta funderar jag på kollektivhus av något slag. Men allra helst vill jag ha min familj så nära mig som möjligt. Undra på att jag gillar att läsa Isabel Allendes senaste bok, den tror jag du kommer att gilla också!
SvaraRaderaVarm kram tillbaka till dig! Hoppas helgen blir fin.
Eva,
SvaraRaderaJag saknar också precis allt det vi hade i Enskede. Tänker ofta på det och är glad att det finns några gamla kära vänner kvar från den tiden, nu utspridda på olika håll men alla fina minnen finns kvar.
Varma kramar Ulla C
Ja Ulla, vad vi tänker på är också ett skede i livet då allt byggdes upp, det är lätt att minnas med hoppfulla tankar, trots allt. Men vi får gör det bästa även av tiden som är nu!
SvaraRaderaKram/vännen Eva
trot eller ej men jag börjar sakna att bara helt enkelt leva i sthlm nu! i vår kanske....jag tror faktiskt trots allt kul att jag är lyckligare hemma i sverige med mina älskade. ellen
SvaraRaderaMin lilla fining, vart du än går är det där du är... resan till sig själv kan man göra på många ställen, men resa ifrån sig kan man inte. Klart jag skulle älska att ha dig "around"....
SvaraRaderaHej Eva,
SvaraRaderaJag satt och tänkte på då och nu och allt som hänt däremellan. Allt det som förenade oss, dagis, skola, karriären mm. Barnen är nu där vi var då, mitt i karriären, dagis, nya grannar mm. Livet rullar på, det är fantastiskt, men vi har glömt hur flexibla vi kunde vara då.
Boel
Kanske var det också lättare att vara flexibel, titta in på en fika när man kände sig ensam när man bodde i huset intill? De stunderna saknar jag, Boel!
SvaraRadera