Utan själ och med en halvsjuk kropp ska jag inspirera massor av åttor i morgon bitti - hoppas själen hinner hitta min kropp

Jag känner mig litet tom och lite fantasilös. Som om jag inte hunnit hem från Vietnam, det är väl min själ som bara kommit halvvägs, därför blev kroppen så sjuk när jag kom hem. Så utan själ och med en halvsjuk kropp ska jag prata inför jättemånga elever i åttan klockan kvart över åtta i morgon bitti. Kanske inte min bästa tid. Två storsamlingar på förmiddagen, sedan möte på biblioteket. Biblioteket var så varmt och välkomnande förra gången vi var här, hoppas det blir så även denna gång.

Men hur ska vi kunna inspirera sömniga åttondeklasser i storsamlingar tidigt på morgonen. Jag vet inte. Tur att det är både Annica och jag för fy vad man kan känna sig ensam på en stor scen med många trötta ansikten framför sig.

Det är ju en sån motsättning egntligen, man sitter många långa ensamma timmar och filar på sitt manus, det är så ensamt att skriva. Sen ska man ut och nästan vara estradör. Det lustiga är att jag faktiskt brukar tycka mycket om att vara ute och prata böcker, skrivande, författande. Så jag hoppas några timmars sömn ska ge mig tillbaka lust och självförtroende.
Och vem vet, kanske hittar själen min kropp häruppe i Östersund så att jag är hel i morgon!