Litet rampfeber är nog bara bra. Igår kväll när jag tänkte på att vi skulle stå inför 70 elever klockan åtta på morgonen och prata om våra egna böcker drabbades jag av lite oro. Vad skulle vi säga? Men i morse var det så kul. Det är som om vi har en verktygslåda, Annica och jag, ur den plockar vi upp olika saker att prata om beroende på publik. Det blir aldrig samma anförande, det skulle vara tråkigt, allt beror på vilka som lyssnar, roligast är det när vi får frågor.
Det är svårt att våga fråga inför 70 kamrater så en del kommer fram efteråt och pratar. Samma sak på skola nummer två med massor av frågor sedan vi slutat prata. Det känns bra. Ikväll ska vi vara på biblioteket, i morgon är det tre nya skolor men nu känner jag mig lugnare.
Förr fick jag mer rampfeber när rampfebern väl satte in. Nu vet jag att det är en beståndsdel i pratandet. En känsla som utmanar mig, men som jag inte får ge efter för eller får låta förlama mig.
Eller vad tycker ni? Hur hanterar ni rampfeber. Det sägs ju att många svenskar har talskräck som sin största fasa i livet.
Efter alla år med framträdanden har jag sällan någon jättehög rampfeber längre. Men det beror också lite på i vilken sammanhang jag pratar. Men skräck, nej det kan jag inte påstå. Jag tror att man övar upp sig när det gäller att prata inför andra.
SvaraRaderaJag står kontinuerligt inför grupper vilka jag samtalar med och håller föreläsningar om olika ämnen som jag inte har så lång erfarenhet av. Vad som gav mig en säkerhet var den feedback jag fick om min utstrålning, hur jag framförde det jag sa och hur sedda dom känner sig av mig, dom känner att jag har ett genuint intresse av att vara där med dom och hur mycket jag tycker om det jag talar om. Jag är jag och gör det jag älskar och det går hem. Gör jag en blunder så säger jag numer till mig själv att; Tack gode Gud att jag också är människa.
SvaraRaderaLite pirr i magen har jag även om jag numera förlitar mig på min förmåga att fixa det. På något vis. Det blir kanske inte perfekt, men det duger!
SvaraRaderaJag får oftast rampfeber när jag ska sjunga. Det brukar släppa efter en eller två låtar in i "gigget", vilket funkar bra vid längre spelningar, men när jag bara ska sjunga en eller två låtar, på till exempel dop, bröllop eller begravningar, kan det kännas mer pressande att leverera. Då brukar jag göra andningsövningar innan för att försöka slappna av och hitta ett inre lugn. Ibland funkar det, ibland inte.
SvaraRaderaHar ju redan utgjutit mig över vår local hero Mrs Gail. Jag tycker att alla som kan hålla över 70 tonåringars intresse förtjänar en medalj. Klart att det känns jättepirrigt! Vad duktiga ni var som lyckades hitta den rätta nivån och kunde fånga elevernas intresse.
SvaraRaderaNästa vecka ska jag prata om en egen bok för första gången i mitt liv ... i Stockholm dessutom, så att jag behöver oroa mig för försenade flyg odyl. Är nästan tvångmässigt förtidig till allt.
Hur gör man Eva? Är det viktigt att sätta igång en dialog först, för att få uppfattning om vad gruppen är intresserad av? Vet du alltid i förväg vad du ska läsa upp som exempel från boken? Tips och råd tas tacksamt emot! Pirrigt är ett "understatement" för min del.
Jaså, det blev inget Costa Mucho för er heller i år! Vi ställde ju också in vår resa. Det som skulle bli ett femtioårsfirande i Barcelona ser nu ut att bli en resa till Torneträsk i Lappland istället -samtliga i familjen föredrog att lägga pengarna på det istället! Nice -med Mimosa- låter förstås alldeles underbart ...
SvaraRaderaSofie! Vi kan prata om du vill. Du kommer att göra en suverän bokpresentation. Grejen är att vara sig själv och stå för sina egna erfarenheter. Men vi kan gärna utbyta tankar om det om du vill!
SvaraRaderaJag är maniskt i tid också....
Skulle jag sjunga, Jenny... då skulle jag ha rampfeber...
Annika, man gör så gott man kan, och det är bra, det är en insikt jag också fått och
Eva - man lär sig med åren att vara sig själv, eller hur, släppa överkraven!
Och Mahi - det man brinner för kan man tala om!
Jag kan aldrig hantera min rampfeber, den väller plötsligt in över mig och elektrifierar hela min kropp. Men jag har lärt mig att använda den i mina framträdanden. Det tar så mycket energi att försöka hålla den stången att jag istället bjuder in den bara. Men så sysslar jag ju också bara med poesiuppläsningar där jag kan låta alla dessa känslor ta sig uttryck, det går ju kanske inte om man ska hålla lektion. När jag är väldigt nervös brukar jag gå omkring i cirklar som en häst på framridningsbanan, det lugnar.
SvaraRaderaOm man heter Enn - Ett som min dotterson försökte med, när han var mindre - kan man ju inte ha tal-skräck.
SvaraRaderaEnn - du är för söt!!!
SvaraRaderaJane, jag längtar efter att se dig på scen, jag är säker på att du hanterar din rampfeber helt suveränt, nu är jag snart hemma, nu kan jag göra saker igen
Nu kände jag direkt hur rampfebern kom över mig igen. Denna rampfeber.
SvaraRaderaÄndå har jag fortsatt gå och ställa mig på scen eller tävla i olika sammanhang med hästar och hundar och själv. Många gånger har jag tänkt så här precis innan: Vad är det för fel på dig människa, hur kan du frivilligt anmäla dig till det här igen, varför ligger du inte hemma och läser tidningen och äter scones istället. Men scones kan inte slå scen tydligen. Kul att du hänger med på poesi Eva!