Jag funderar ofta på hur jag bär med mig mitt inre tysta blyga barn inuti mig. Det kanske är för att jag har en stark kontakt med henne som jag upplever mig som en ganska tyst och tillbakadragen person? Jag blir förvånad när folk börjar skratta när jag ger den bilden av mig själv, det är inte elaka skratt mer som om de tror att jag skojar. Det är då hon yrvaket tittar upp inuti mig det lilla barnet och inte förstår någonting.
Hur har ni det med era inre barn?
Jag bär också en tyst, försiktig liten unge med mig och hon syns heller inte på ytan.
SvaraRaderaJag tänker inte riktigt på det som "barnet i mig", utan mer som "jag i mig". Ibland är jag med, ibland är jag åskådare, ibland är jag med, till och med den drivande, ibland känner jag mig inte som om jag är med alls...
SvaraRaderaDet är så spännande att tänka på vem man bär med sig - eller inom sig. Jag vet att hennes ögon är allvarliga när hon tittar på mig. Uppfordrande också men på ett stillsamt sätt.
SvaraRaderaLyran, ytan säger inte mycket om djupen inunder, eller hur.
Carina, jag i mig låter spännande, jag ska blunda och försöka tänka mig in i det.
Det är lillasystern som ständigt blir skitförbannad på orättvisor, som när jag ser att någon i överordnad (omedvetet såväl som medvetet) utnyttjar andra, tycker det är självklart att andra ska göra saker för dem, att de har tolkningsföreträde för att de är män, bättre utbildade, kändare, rikare, "högre" ställning, ... Ja, allt sådant som fortfarande ofta ses som mer värt.
SvaraRaderaJa, mitt inre barn är rätt argt av sig.
Det är många som bor därinne. En del känns tydligare än andra. Jag tror att jag kan hantera alla rätt så bra numera. De är blyga, duktiga, snälla och ibland upproriska. Jag gillar dem :)
SvaraRaderaIntressant fråga! Jag håller med Carina att det snarare känns som ett "jag i mig" än ett separat barn-jag. Det kan ju handla om ens nyfikna, lite hämningslösa sida
SvaraRadera-det glada barnet:) Men så finns ju också den där osäkra, ängsliga sidan som "närts" av negativa upplevelser. Vissa möten och situationer kan försätta mig i en slags "tidsresa". Jag halkar liksom emotionellt bakåt i tiden och känner mig lika maktlös som då man som barn verkligen VAR beroende av omgivningen -i familjen eller i skolan ... Då brukar jag nypa mig i armen och påminna mig om att nu är jag vuxen och fri att komma och gå som jag vill. Det känns skönt!
Guldkorn, jag tror dig. Det är nog en ilsken liten varelse du har i dig. Frågan är om hon skulle få ta mera plats?
SvaraRaderaAnneli, det låter bra att gilla sina inre jag. Och att ha kontakt med dem.
SvaraRaderaJag har abslut en svartklädd emo-tonåring som vill ha utrymme!
Intressant med tidsresan, Sofie. Det är väl vad som händer vid klassträffar har jag förstått, man kommer dit med sitt nya självsäkra jag och blir tilplattad eftersom alla ser det där andra jaget, det som man inte längre trodde fanns men som kan ta över.
SvaraRaderaViktigt att ha kontroll då och verkligen tillåta sig att känna sig vuxen.
Ser bara den eviga storasystern som ska ta ansvar för att alla ska må bra utom hon själv tydligen. Om jag inte mådde bra så blev min mamma sjuk av det. -Tänk på att du är äldst tänk, på att du är frisk, tänk på att vi har Sune( svårt epilepsisjuk lillebror)tänk på att du är FLICKA !!!!Inte undra på att min nyblivna "pensionärskropp" plockar fram alla krämpor den kan hitta på. eva
SvaraRaderaEva! Det låter kämpigt med den eviga storasystern, jag undrar just hur du plockar fram glädje och en gnutta ansvarslöshet och tillåter dig det - i stället för att bara tillåta dig att koppla bort ansvaret när du blir eller känner dig sjuk?
SvaraRaderaJo jag har tydligen haft ett undermedvetet som sagt mig att jag skulle söka mig till kulturella aktiviteter , och det har jag gjort i olika former. Det har gett mig friskare perioder, men just nu har jag hamnat i underläge ett tag, men jag är på väg uppåt. Jsg är envis som sjutton.
SvaraRadera