Så träffades vi, fem grannar, vi delade liv när våra barn var små och växte upp. Vi bodde i hörnet av Krokvägen och Genvägen ... på alla de sätt. Och livet har tagit sina krokiga kringliga vägar med oss, från lycka till sorg och lycka igen men allt har inte varit lätt. Vi hade återträff idag, först skulle vi se Enskedespelet. Enskedespelet, vårt älsklingsbarn som vi alla var med att skapa och bygga upp för över 25 år sedan. Nu drivs det av andra, men vi ville se. Det är säkert en fin förställning men vi kunde inte ta till oss den. Vi var för uppfyllda av egna minnen av parken i gamla Enskede, av vad vi själva gjorde, av hur våra barn sprang omkring i sina scenkläder, av all den passion vi kände.
Idag är det helt andra människor där, helt andra barn. Vi känner nästan ingen och vi var som främlingar i vår egen park. Vi såg första akten men sedan måste vi bara prata med varandra, några av oss har inte setts på lång tid, så mycket har hänt.
Nu bär jag med mig alla dessa tankar från vårt möte i mitt huvud, allt som var... hur det blev. Jag kommer inte att kunna sova.
Det är verkligen fint kring Margaretaparken så här års. Och ni måste ha haft fantastiskt roligt när ni jobbade med Enskedespelet. Vilket dreamteam ni var! Jag har återvänt till min barndoms Skärholmen och känt mig lika främmande, vet precis hur det känns.
SvaraRaderaVictor, det är en märklig känsla att både höra till och vara utanför!
SvaraRaderaDet var så roligt att ha er alla här.
SvaraRaderaSom alldeles nyss och för oändligt länge sen på samma gång.
Det blev aldrig några döda pauser. Vi hade nog kunnat fortsätta i timmar, om inte många skulle arbeta nästa dag.
Jag hoppas på fortsättning, att vi går laget runt, som någon sa.
Ha nu en riktigt skön sommar med barnbarn och barn! Hälsa och krama alla jag känner. Och en extrastor kram till dig
Kersti
Kersti... nu förväntar jag mig flera kloka blogginlägg på din blogg. Du som skriver så bra och har så mycket att säga. Kram tillbaka!
SvaraRadera