I glipor av utanförskap möter jag flickorna i mitt inre jag vill skriva om

Många av mina historier, det jag i olika former brinner för att berätta om, tror jag uppstod just i skiften i livet när jag tvingades till uppbrott. Ofta tänker jag att jag borde vara så trygg och lugn som växte upp i en så kärleksfull familj. Men det är jag inte. Och kanske ligger en del av förklaringarna i hur jag kastades mellan olika miljöer. Uppbrott, nya skolor, nya miljöer där man måste passa in och kanske måste göra våld på sig själv för att bli accepterad eller andra gånger kanske inte gjorde det utan upplevde utanförskap. Det är i de gliporna flickorna finns jag måste berätta om -  det blir inte min historia, men känslorna påminner om mina. Lena som måste flytta från sin bästa kompis i Lena flyttar, Gabrielle i Frusna ögonblick som mötte en helt ny miljö med nya koder, Johanna i Johannaböckerna som såg sin barndomstrygghet rämna.
Jag minns tider av förställning, när jag inte vågade visa vem jag var och jag mår fortfarande dåligt av att tänka på det. Det är många händelser från gymnasiet som alltid smärtar fast det var så länge sedan, som driver mig att skriva.