Jag är sömnlös i Hanoi. Och jag funderar på varför det inte känns riktigt så underbart som det brukar att vara här? Kanske jag är fylld av tankar på människor hemma jag längtar efter. Kanske har staden blivit hårdare. Mer kommersiell, mindre inbjudande? Sant är att människorna är så mycket tröttare i sina kontakter med oss turister än 1989. Men vem vet, jag kanske också är tröttare och mindre nyfiken? Jag tror inte längre på det projekt jag kom hit för att eventuellt planera. Det är för hierarkiskt, för toppstyrt för att jag ska vilja ge mig in i det. Författare till författare - som i Indien i vårt projekt
Childrens books together - det går liksom inte. "Kan vi skriva ett regeringsavtal om samarbete" - undrar förlagen. Det är inte på den nivån vi vill arbeta, kan arbeta. Men jag inser att ett samarbete här, det måste bli på den nivån.
I morgon åker jag vidare till Hoi An, min älsklingsstad i Vietnam, måtte jag inte bli besviken där också och känna mig som om mitt största värde ligger i mina dollar, så har jag aldrig känt förut i Vietnam.
Kanske har mitt Vietnam varit en illusion, en dröm, kanske har verkligheten kommit ikapp mig som den gör i alla förälskelser?
Vad tråkigt att du känner det så. Samtidigt också befriande att du tillåter dig känna det och kan prata om det. Kram!
SvaraRaderaEller så är det som med det mesta. Allt förändras till något annat som vi inte riktigt känner igen. Något som vi måste lära känna igen. Hoppas att du får möta kollegor i alla fall. De har ju övertagit den franska administrationens byråkrati låter det som. Där kan man ju ofta låtsas att man gör som de säger och göra något annat.
SvaraRaderaAllt och alla förändras, på gott och på ont. Jag hoppas att det känns bättre när du väl kommit till Hoi An.
SvaraRaderaDet är lite sorgligt att läsa det här...
SvaraRaderaJag ska hålla tummarna för att det blir precis så bra i Hoi An, som du hoppas!
Allting förändras och vi också och det som var "förr" är inte "nu". Fast minnena har vi och tror inte alls de behöver vara en illusion, det som var då var som det var, även om det finns "falska minnen" i neurovetenskapen så är det viktigt tror jag att bevara minnena som de var. Hoppas du ser det speciella du minns i nästa stad. Och när du kommit hem kanske du ändå längtar tillbaka lite, det är vanvettigt kallt här i Stockholm, så det gör ont, är hemskt kallt och rått med all vattenkyla runt om och vind. Vackert vissa timmar men uttröttande också.
SvaraRaderaVad sorgligt Eva! Och jag tror det är precis som du först skriver, landet, platsen har förändrats. Hela världen förändras och det är inte roligt på många områden tycker jag. Pengar är det vi tillber idag. Med vi menar jag inte enskilda personer, men samhället omdanas i takt med att allt fler människor och idéer insjuknar i vinstmaximering, girighet. De ledare som träder till makten är inte ofta de ledare som bättre skulle kunna se till utveckling på ett sant och hållbart sätt. Klart du inte vill ses som pengar, du är ju du och vill skapa något med större värde. Hoppas nu din nästa anhalt kan bjuda på det som gör att du känner dig välkommen och trivs.
SvaraRaderaVad synd att det känns så. Vietnam har säkert ändrats mycket -och sedan kan det ju ibland vara svårt att hålla den egna entusiasmen upp alla gånger. Hoppas verkligen att du får medvind i Hoi An -det låter som om den staden har mycket att bjuda. Lycka till!
SvaraRaderaVänner, vilka fantastiska kommentarer ni ger mig, vilket stöd!
SvaraRaderaSofie, det är sant att mycket förändrats och kanske var jag blåögd de första gångerna här. Det kanske är ett realistiskt sätt att se på landet jag måste skaffa mig`Vad kul att höra av dig igen förresten!
Jane, det är precis det du skriver om som gör mig betryckt, och ingenstans i världen kommer man undan.
Monica, du har så rätt, inte får jag låta ett tillfälligt missmod förstöra mina fina minnen. Idag gick jag runt och njöt av värmen och andra saker jag upplevde. Du har säkert rätt i att jag inte hinner komma hem förrän jag längtar tillbaka.
SvaraRaderaP, jag kände mig låg, saker var inte som jag ville. Men i stället försöker jag idag se framåt. Lyckades lite i alla fall :)
Annika, snart är jag i Hoi An, jag tror det blir bra. Jag måste bara bli medveten om mina egna förväntningar och låta dem vara realistiska.
SvaraRaderaEva Granne, vad jag skrattade när jag läste ditt inlägg, det var precis det rådet jag fick idag! Spela med men gör som du vill!
Eva, visst är det bättre att tillåta sig att lufta missmodet. Väl ute i luften ser man att det kanske inte är så farligt, nu har jag vädrat en sorg, släppt in luft och ljus när sinnet blev mörkt och fått så fint stöd!
Du skrev förut att du längtade efter att dina inre landskap skulle bli levande för dig. "För att de ska tala till mig, öppna sig för mig", skrev du. Det är kanske det som sker, även om det inte sker på ett sätt som är alldeles behagligt. Allt det vi har där inne är ju faktiskt inte bara behagligt och harmoniskt. Det var bara en tanke ... ;)
SvaraRaderaSå är det säkert Peter. Det kan också vara så att jag lät rädslan inom mig betrakta tillvaron en stund, när jag är rädd krymper verkligheten och blir hotfull, rädslan är verkligen en mäktig och förkrympande kraft
SvaraRadera