Ibland känner jag mig som en konstnär jag hörde talas om, han blev aldrig färdig med sina målningar. han var inte nöjd, målade till, målade om. Till slut hade bilden förlorat sin stringens.
Är det vad jag håller på med?
Kanske har jag återgått till att skriva totalt för mig själv, tänker jag och undrar vem, mer än jag, som vill läsa det jag måste skriva för att själv förstå händelser en gång i tiden.
Inte förrän jag skrivit om romanen två gånger förstod jag vad den egentligen handlade om, visst är det märkligt? Jag trodde att det var en annan slags historia jag skrev, men den historia som finns under det hela var egentligen den som ville bli skriven. Inte ytan utan något där inunder.
Låter det knasigt?
Det låter inte alls konstigt! Att skriva är roligt och man vänder och vrider på texten och till slut lever orden ett eget liv. Om det till slut blir bra, känns det tror jag. Lycka till!
SvaraRaderatrevlig helg!
Nej det är inte konstigt. En annan röst gör sig gällande. Som när jag skriver och resonerar med själv och argumenten plötsligt står självklara framför mig och jag vet vad jag tycker i frågan. Det kanske inte är riktigt samma sak, men jag tror att skrivandet, orden, kan säga mer än själva tanken man hade från början.
SvaraRaderaDet är så roligt och intressant att höra om ditt skrivande, jag får sådan inspiration! Att det egentligen handlar om något annat låter inte konstigt alls. Vad spännande att få vara med om den upptäckten!
SvaraRadera