Varför är det så svårt att be om hjälp?

Jag kavlar upp ärmarna och laddar för flytt till ön - i små steg men ändå. Idag ska jag och en vän forsla ut ett stort kylskåp. Bil, båt, pirra... det är sådana gånger man svär över att det inte går att köra fram till ytterdörren med bil. Men andra gånger älskar jag den bilfria friden på min ö med bara små gångstigar. För det mesta ... inte när saker ska fraktas ut.

En sak jag tänker på är att man måste lära sig att be om hjälp. Jag har svårt för det. Hellre biter jag ihop och tänker tjurigt: Kan själv. Fast jag inte kan. Jag undrar varför det är så pinsamt att be om hjälp? Det är uppenbart för alla att jag är en liten person utan överväldigande mängd muskler. Fast envis. Envisheten försätter berg ibland men rullar inte ombord ett kylskåp på en båt. Tur att jag har en vän som förstår och hjälper.

Men det där draget hos mig förundrar mig, jag vet att jag tvingades lära mig be om hjälp när jag körde omkring mina barn i vagn, på den tiden när vagnen måste lyftas upp på bussen, inte kunde rullas in som idag. Det var en lättnad att be om hjälp och se människor spricka upp i ett leende och så snällt hjälpa mig.
Det är samma på landet, mina grannar, de flesta, är hur snälla som helst. Ändå har jag svårt att be om hjälp. Någon som känner igen sig?