Ofta idealiserar man det politiska livet på sextiotalet så här i efterhand kan jag tycka. Just nu tänker jag på frågor som jämställdhet - de kom väldigt långt ner på listan över viktiga politiska frågor. Jag minns så många politiskt orerande män... som hellre pratade själva än lyssnade och jag kan lova att det hänt mycket där.
Varför jag kom att tänka på det? Jo jag fick mig en hånfull smäll idag på facebook i något som annars är en rolig vänlig år-stafett. Man ger varandra år och berättar lite om vad man gjorde då i livet. Jag fick 1968 och berättade bland annat om dagarna jag tillbringade i det ockuperade kårhuset. Det var ju ett kul minne som bara handlade om mitt liv just då. Då får jag en riktigt konstig kommentar från en man som underförstått ifrågasätter min närvaro och sedan insinuant börjar diskutera vad min dåvarande sambo gjorde eller inte gjorde de dagarna... som om mina handlingar inte var mina, utan totalt beroende av den man jag levde ihop med.
Så här skrev denne man: "Ockuperade kårhuset"? Vad jag minns bestod Leifs B:s insats i att han kontaktade Palme, då utbildningsminister, och fick honom att bemöta ockupanternas högludda protester... har jag fel?
Så här svarade jag: "Heter jag Leif? Är eller var jag en egen person eller ser du mig som ett bihang till den man jag bodde ihop med? Ja. Jag var på Kårhuset under hela ockupationen. Vad Leif gjorde får du ta upp med honom om du är intresserad av det. Jag har ett eget liv och en egen röst. Då som nu. "
Men hans totalt irrelevanta kommentar fick mig att minnas alla de gånger jag gick opratad från möten och alla de gånger det kvinnor sa överhuvudtaget inte noterades. Utan saknad minns jag de skäggiga männen och deras självpåtagna roll av politiska ideologer.
Hatar idiotiska kommentarer. Faktiskt varit väldigt förskonad själv - fram till i går kväll när någon dryg gubbe som jag inte känner började kommentera hur "faaaarlig hahaha" jag såg ut när jag tränade karate. Eh, inte så smart att reta någon som tränar karate?
SvaraRaderaLyckligtvis har det hänt en hel del sedan sextiotalet beträffande jämställdheten, men det finns fortfarande mycket kvar att göra när det gäller grundläggande värderingar, dem kan man nog inte lagstifta bort.
SvaraRaderaJag jobbar i ett mansdominerat yrke och försöker ständigt ha genusperspektivet levande, det hjälper mig att överleva i min värld. Rådande informella och formella maktstrukturer kan vara sega att rå på men gubbarna börjar gå i pension nu... Kvinnokampen från 70-talet lever men tar sig andra uttryck idag. Aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp...
Vilket rikspucko den där mannen är! Ibland kan det kännas som att jämställdheten inte kommit så långt, men det är bra att bli påmind ibland att det faktiskt blir bättre ändå. Nån sån kommentar har jag aldrig fått...
SvaraRaderaOj, vad vi krockade när jag började ge svar på tal under morgonbönen, jag och mina kollegor- män som var 10 15 år äldre än när jag debatterade vad som var viktigt. Vilken tur att vi har kommit vidare. En av dem som jag ofta kolliderade med var även han en man som orerade på kårhuset och på andra politiska arenor. Någon som jag gillar förutom hans gammalmodiga syn på när män ska tala och kvinnor lyssna.
SvaraRaderaVad bra att du sa ifrån. Hut borde han veta.
Jag tycker också jag ser just det här ifrågasättande, auktoritära från nedlåtande snubbar på Facebook även om jag inte uppdaterar så ofta längre, men på andras inlägg, speciellt om det är kvinnor vars inlägg andas något "vänstervridet".Jag kan förstå att det är värre inom bloggosfären där kommentatorerna är anonyma, men det är samma sorts j-a TILLRÄTTAVISANDE, förminskande, märker det på min puls som alltid blir extra hög när de dyker upp.
SvaraRaderaSvarade precis på en fråga på en diskussionslista på nätet för kolleger inom min yrkeskår. Genast kom en man och bekräftade att mitt svar stämmer! Tack lilla gubben. (Han har inte ens fyllt 50, men takterna går i arv.)
SvaraRaderaVarför måste människor klanka ned på andra, påpeka fel och brister, kommentera i negativa ord... Det finns ju så mycket positivt att säga, vilket gör andra glada.
SvaraRaderaHoppas du inte tog åt dig för mycket!
Kram Kim
Vet du Kim, jag blev mer förbannad än tog åt mig. Jag avskydde den infama undertonen och osynliggörandet av mig, det var för mycket déja vu i det!
SvaraRaderaMen mannen ifråga är nu helt blockerad från mitt facebookkonto. Känns skönt. Där ska bara mina vänner vara.
Anonym, dumma gubbar finns det tyvärr i alla åldrar!
Jenny, du kan lita på att min puls gick upp. Så små dessa gubbar måste vara när de så förminskar andra!
Eller hur Eva! Vi måste säga ifrån och lära dem hut!
Trillingbnöt, på detta område har det blivit bättre. Mycket för att vi kvinnor säger ifrån tydligare och inte accepterar
Visst Karin, vi ger aldrig upp. Det jag blir bekymrad över att det är andra fula troll att bekämpa idag än på sjuttiotalet. Då var t ex inte utsendefixeringen något som drabbade oss så hårt som unga tjejer drabbas idag
Maria-Thérèse, vad bra att du tränar karate. Jag skulle vilja kunna kampsport, det vore tryggt att veta att man har fysisk kraft - också
Jag har aldrig betraktat mig som ett offer för att jag råkar vara kvinna så därför har jag alddrig heller haft några problem med att män har förödmjukat mig
SvaraRaderaOffer anonym? Nej det har jag heller aldrig känt mig som. Men de orättvisor som finns i samhället ser jag och jag vill passionerat fortsätta arbeta för att få bort dem.
SvaraRaderaBra Eva, kämpa på!
SvaraRaderaKlart vi gör Annika! Kram!
SvaraRaderaHej Eva, bra att du blev arg snarare än något annat. Visst finns det en genusaspekt i detta, det inser även jag som man. Och samtidigt kan jag nämna att en kvinnlig bekant till mig, till råga på allt utbildad psykolog, för en tid sedan drämde till mig så det visslade utifrån något slags von oben-perspektiv, typ "jag är psykolog så jag kan genomskåda alla dina ofullkomliga inre känslor". Dessbättre var det i ett mejl, inte på Facebook, för då hade jag tagit illa vid mig. Nu tyckte jag mest att det var dumt och pinsamt å hennes vägnar.
SvaraRaderaPeter! Visst finns det hånfulla människor av båda könen som tar chansen att trycka till oss. Många härskartekniker... Osynliggörande är en och det var den jag utsattes för. Vi ska bli arga,med all rätt och protestera och självklart vill jag inte ha den personen på min facebooksida. Har du nya bokplaner nu...?
SvaraRaderaJa, flera bokplaner, faktiskt. Snart en bok färdigskriven för skolledare, men det är för ett annat förlag. Sedan ett par böcker på mitt eget Dana Förlag, bland annat en bok skriven av Thich Nhat Hanh, om förhandlingarna med den amerikanska utgivaren går i lås. Du är den första jag berättar det för på nätet, men mer detaljer måste vänta. :)
SvaraRaderaPeter! Vad spännande. Både egna böcker och så min favorit Thich Nhat Hanh, jag håller tummarna!
SvaraRaderaFörfattare och förlagschef... det är inte dumt.
Haha, nu smickrar du mig allt lite grand. Och det går ju alltid hem. :)
SvaraRaderaApplåd till dig... Kram
SvaraRaderaSå himla bra svar "heter jag Leif?" vad jag skrattade när jag läste det:)
SvaraRaderamen mest blir jag arg på bemötandet, super att du agerade.