Ingen gång har jag lärt mig så mycket franska som den sommar vi delade hus och hushåll med franska vänner i södra Frankrike. Alla små köksprylar och vardagsgrejer som man inte tog upp i universitetsstudierna på Stockholms Universitet i franska fick nu namn och benämningar.
Tänker på det när en kubansk vän till min dotter som fått låna hennes lägenhet ringer ikväll och glatt upphetsad säger:
"Har du också upptäckt det gömda bordet i köket?"
Det gömda bordet? ... det tog en stund innan hon insåg att han upptäckt den utdragbara skärbrädan som så ofta finns i svenska kök. En praktisk sak som han aldrig sett. Visst är det underbart? Och han vet nu absolut vad en skärbräda är på svenska.... Fast jag kommer nog alltid i fortsättningen att kalla den "det gömda bordet".
Visst är det underbart att så gott som allting har ett eget namn. Jag har haft en liten diskssion på min blogg om vad den där "stängmojängen" heter, en liten träkloss, som man vrider ett halvt varv för att stänga en boddörr eller liknande. Nu har jag en lång lista: närvel, narvil, knarvel, varvel och värvil. Alla egentligen samma ord, med dialektala varianter. Vaddå språknörd? Jag?!
SvaraRaderaHelt underbart! Språk är så otroligt spännande, tänk vilka nya ord och benämningar saker kan få.
SvaraRaderaEn kvinna berättade för mig att en landsman till henne från Colombia kom till Schweiz och hälsade på sina nya grannar med ett glatt "Salaud". Det tog tydligen ett tag tills någon korrigerade henne till ett glatt "Salut". Ja så fel det kan bli...
Det gömda bordet är ju en titel på en bok vi ännu inte skrivit Eva! Underbart.
SvaraRaderaA
Appropå gömda bord. Hur mår mosaikbordet?
SvaraRaderaKarin vilken underbar genomgång av ordet som jag inte alls har någon benämning för!
SvaraRaderaBeatrice, vilken rolig felsägning!!!
A, vi har ännu många böcker oskrivna.
Carina, mosaikbordet ska få ett hem på min ö. Det ska få stå i naturen året runt på sitt rosiga underlag med sin rostiga ram och cementyta tillsammans med en gammal vacker träbänk ... blir fint där under eken.
Åh, vad jag blir glad över sådana här vardagsguldkorn!
SvaraRaderaTack, Eva!