Jag var sexton år och som jag grät. Jag satt på tåget på väg hem från min första språkresa i Frankrike. Som en slinga genom tåget hörde jag Richard Anthony sjunga: J´entends siffler le train.... Jag hör tåget vissla.
Jag hade sagt farväl till pojken med de bruna ögonen och den mjuka munnen och vi skulle aldrig ses igen, tänkte jag och mina tårar rann och ville aldrig ta slut.
Jag hör tåget vissla, vad det är sorgligt med ett tåg som visslar i natten
Jag kunde tänka mig S. alldeles ensam på stationen
Jag hör tåget vissla
Jag sprang nästan emot dig jag skrek nästan ditt namn jag kunde nästan inte hålla mig tillbaka
Du reser så långt bort
Kommer du någonsin tillbaka
Jag känner att nu är allt slut
Jag kommer att höra det tåget hela mitt liv.
J´entendrai siffler ce train toute ma vie...
Sången tog det lång tid innan jag hörde igen. När jag lyssnar på den nu på Spotify, så många år senare, kommer allting tillbaka. Kyssarna i mörkret. Hans mumlande franska ord i mitt öra. Den unga flicka jag var. Den första stora kärleken.
Musikens makt att förflytta mig i tid och rum. Jag är sexton år. Och det är nära att jag gråter.
Å, vilket underbart minne! Vi minns och berörs av dem långt efteråt. Jag känner igen gråten. Jag var 18 men smärtan var lika stark. Gare du Nord, bara namnet ger mig en känsla av sorg och tårfyllda avsked och en stor tomhetskänsla. Så fint du beskriver det. Som så ofta förr skriver du om saker som väcker saker i mig. Tack för det!
SvaraRaderaViss musik kan vara som Madelenekakor...de framkallar påtagliga minnen.
SvaraRaderakram E
E, så är det. Mina föräldrar älskade La Bohème och spelade den, jag kan inte höra den musiken idag utan att tänka på dem och ofta röras till tårar när jag hör vissa partier.
SvaraRaderaMaria Moln, tack för dina fina ord. Minnen från ens unga liv sitter verkligen djupt inne i hjärtat och jag tycker om att bevara dem.
Underbart minne! Har ni träffats igen? Låter som en bra bok!
SvaraRaderaKram Kim
Vad kan väl mer än musik framkalla sådana känsloskutt bakåt i tiden!
SvaraRaderaUngdomens upplevelser är så starka så att de etsar sig fast i minnet och är lika känslofyllda när man påminns om dem, men jag är så tacksam för mina, vad de än väcker för känslor.
Kimvännen! Du är som jag, tänker i termer av berättelser och böcker. Jo tanken har föresvävat mig. Vi sågs en gång men ingen ljuv musik uppstod då... tyvärr kanske - eller så var det som det skulle vara! Nu finns han i mitt minne som sexton år.
SvaraRaderaPia, det är verkligen fantastiskt att kunna återuppleva sitt liv så starkt att man skrattar och gråter med sina minnen!
SvaraRaderaOch det är härligt att man liksom bär sina åldrar med sig. De tänker de nog aldrig på de som har åldersångest ;-) Kram
SvaraRaderaHärligt Jenny... vi bär med stolthet våra åldrar inom oss!
SvaraRaderaSer fram emot den boken...
SvaraRaderaKram Kim