När barnen var små lagade vi alltid mat hemma, hade stora bullriga middagar med vänner. Plötsligt upphörde det och vi fann oss sittande på alltför dyra restauranger. Jag har känt det som om hemmen stängts ett tag. Varför?
Vill man inte visa sina icke perfekta ytor, så långt ifrån heminredningsmagasinens glossiga yta? Skäms vi för vår vanliga (men goda) mat? Vill vi inte ta oss tid att laga mat? Jag vet inte alls.
Men jag vet att jag tröttnat på jättedyra ställen som tar en hundralapp för ett glas vanligt systemetvin, som inte lagar så god mat. Vi har börjat äta hemma i stället, hemmamiddagar. Knytis ibland, en gör förrätt en annan efterrätten. Alla tar med lite vin.
Det blir så trevligt.
Jag vill vända den där trenden att vi inte bjuder hem varandra för att vår yta inte är perfekt. Öppna hemmen igen för vännerna. Eller är detta ett Stockholmsfenomen, ett innerstadsfenomen till och med? Kanske är det fortfarande så på min gamla Krokväg att småbarnsfamiljerna går ut och in hos varandra och äter mitt i den vanliga hemtrevligt stökiga hemmiljön hos varandra? Hoppas det. Jag tänker i alla fall återerövra hemmamiddagarna.
Nej då, det är inte bara ett storstadsfenomen. Här är det likadant.Ett fixande och stressande inför middagar med vänner. Jag blir nojig när jag kommer hem till människor på middag där det först är drink med tilltugg, sen förrätt, varmrätt och efterrätt. Efter det åter lite tilltugg och vin eller drinkar. Huset är perfekt städat, inte en tavla hänger snett...Jag orkar inte med sånt längre.
SvaraRaderaNär mina ungar var små (de är nu 13, 15 och 18 så det är ju inte jättelänge sedan) hade vi ofta middagar med en eller ett par familjer. Eller så var vi hos andra. Opretentiöst, nivån var typ glass med chokladsås till efterrätt. Vi kör sånt fortfarande, även om extravinsten med barn som lekte med varandra och gav föräldrarna vissa chanser att prata en tanke till slut nu delvis är överspelad - sånt funkar ändå, nu för tiden.
SvaraRaderaHåller med, maten är sällan god ute, ja aldrig riktigt god enligt min åsikt sen får det vara vilken stjärnkock som helst men det är väl inte han som lagat maten kanske. Och gräsligt dyrt dessutom. Jag tänker att jag kunde köpt en fin tröja istället:-). Sist tänkte jag hemma ha bara som ett kaffekalas, te också och frukt mm, enkelt, men så tänkte jag nej, det blir för lite, så jag gjorde en god men enkel soppa med varmt bröd till och ost som de fick ta som ville, ja började med den. Kändes så lätt alltihop och folk stannade nästan till morgonen för vi hade så rysligt mycket att prata om:-). Själv blir jag alldeles utmattad av trerättersmiddagarna jag gjort, att få allt att stämma i tid o s v. Det blir fler "kaffekalas":-)
SvaraRaderaKänner inte igen det, vi bjuder varannn till våra ickeperfekta hem:-) Vi bor alla i hyreslägenheter i centrala Göteborg. Tror middagarna skulle bli stela och konstiga om man hade ett perfekt hem. Verkar bara vara jag som är borgerlig nog att städa ordentligt innan fester.
SvaraRaderaBra Eva, reclaim the linsgryta!
SvaraRaderaHelt riktigt, Eva! Man kan med fördel köra knytisvari-anten. Då kan man få såväl tre- som fyrarätters, utan att någon sliter ut sig innan gästerna kommer.
SvaraRaderaHoppas och tror att flera av de unga barnfamiljerna här på gatan käkar hos varandra på vardagsbasis.
Det är betydligt trevligare att turas om att inta varandras kök än att gå på dyra krogen. Dessutom är det svårt att höra vad ens vänner säger i bullrig miljö nuförtiden. Leve hemlagat delad arbetsbörda! Kram
Sedan jag gjorde om hemma så att jag nu har ett stort matbord med plats för många nära och kära så bjuder jag gärna hem både barn, barnbarn, föräldrar och vänner.
SvaraRaderaVarför krångla till det, vi kan lika gärna beställa hit varsin pizza och korka upp några vinflaskor bara för att få umgås.. eller göra en stor gryta chili con carne!
Enkelt och kravlöst ska det vara, då trivs jag!
Kram till Dig fina Eva!
Du har så rätt. Det jag gillar allra mest med att bo så här är att det händer då och då att vi bara hamnar kring ett matbord och tiden bara går. Då får det som finns duga.
SvaraRaderaMen jag har förstått att många som bor i Stockholmsregionen har sina kalendrar så fyllda av strategiska middagar att vardagsumgänget inte hinns med.
Du är klok som säger nej till duktighet och ja till vänlighet.
Håller fullständigt med dig Eva, denna medelklassångest att inte räcka till på olika sätt är helt absurd. En sak tänkte jag på - man kan faktiskt beställa catering hem, det betyder inte bli så dyrt alls, vad kostar det inte att köpa alla ingredienser till en trerättersmiddag? Dessutom så slipper man all ångest om det man lagat är gott nog. I ett kompisgäng som jag är med i har vi bestämt att vi ses hos varandra men om man inte känner för eller orkar fixa mat så köper vi färdigt. Själv kan jag inte laga mat längre, jag fick nog när jag hade familj och lagade jämt och ständigt, min mamma sade likadant. Men frågan kanske handlar mer om att våga laga själv och bjuda på något enkelt och inte behöva städa häcken av sig innan gästerna kommer.
SvaraRaderaUlla C
Eva, visst är det trist att vi låtit överkraven ta över det trevliga umgänget! Nu slutar vi med det :)
SvaraRaderaCruella, det kanske är lättare att hålla fast vid gammalt anspråkslöst umgänge med gamla kompisar om man bor kvar? Jag undrar hur det hade varit om jag bott kvar i Enskede?
SvaraRaderaMonica! Jag tänker som du: Herre Gud jag kunde ha klippt håret eller köpt något jag vill ha i stället för att betala dyra krögare! Vi har låtit oss manipuleras men nu får det räcka. Kaffekalas låter toppen, soppfest likaså eller te med hembakade scones... underbart!
SvaraRaderaHeja Johanna! Jag älskar det icke-perfekta, då känner jag att jag duger som jag är!
SvaraRaderaKarin, ja alla linssoppemiddagarna var väl helt underbara, vi hade inte ens surdegsbröd :)
SvaraRaderaInstämmer i ditt stridsrop Kersti! Leve det enkla hemlagade vid köksbordet. Och knytis :)
SvaraRaderaPia, helt underbart. Ett stort köksbord att samlas omkring, det har jag också och det är så trivsamt! Som sagt: linssoppa och chile con carne! Kram!
SvaraRaderaEva Granne! Visst är det hemskt när man själv känner att man låtit sig manipuleras, jag känner det. Nu kastar jag duktighetskraven överbord. varför sitta ensam hemma i ett städat hem när man kan röja tillsammans i köket och ha tid att prata? Det får bli min nya melodi!
SvaraRaderaUlla C! Tänk så trivsamt det var när grannar bara droppade in i Enskede, maten fick räcka till dem som kom helt enkelt och det fanns alltid plats för extraungar.
SvaraRaderaJag vet att jag tyckte det var jättejobbigt när jag flyttade till Stockholm att man inte kunde droppa in spontant hos varandra som vi gjorde i Sundsvall, i Enskede fick jag tillbaka den härliga känslan av öppna dörrar.
Lite om det sista, att bara komma förbi och vara spontan: Väldigt mycket en klassfråga! I min barndom var det inte tal om annat än att arbetar-/lägre tjänstemannafruarna möjligen tog en spontan kopp kaffe hos varandra. Middagar förekom över huvud taget inte, bara med släkten och då var det enligt vissa ritualer. Något som frodades mellan varven i vårt villaområde var Tupperwarepartyn: lovar att den för kvällen utsedda värdinnan hade ångest i veckor innan. Hon visste ju hur alla de andra fruarna skulle skärskåda allt från maten/tilltugget till gardinerna till städningen. Ve den som inte bytte gardiner till högtiderna! Och detta var under det fria 70-talet...
SvaraRaderaJo, man är präglad av sin uppväxt och ser gärna den som normen, kanske idylliserar jag också? men det var så trevligt med alla "tanterna" som tittade in och fikade hos min mamma. Sen var det så hos mig också att vi bara åt middag med släkten. Brorsan och jag brukar roa oss med att tänka på hur många förutom släkten vi var på middag hos - det brukar bli två-tre - sammanlagt under hela vår barndom. Tupperware har jag aldrig upplevt. Men visst sjutton var det noga med hyllremsor och nya gardiner:) nivån på inköpen var bara en annan. Vi hade alltid samma gamla möbler, men nya gardiner.
SvaraRaderaRoligt att läsa alla dessa inlägg - och att känna igen sig! Jag försöker att ta det lite tillbakalutat med städningen och ordningen, men så får jag för mig (eller vet om) att en del av gästerna i det fördolda tycker att vi har det ostädat och rörigt - och då drar städnojan igång även hos mig. Även om jag inser att allt är hysteriskt kan jag inte värja mig. Och en av effekterna blir att jag/vi inte orkar bjuda hem folk så ofta.
SvaraRaderaBravo, det gör vi... Kram
SvaraRaderaBra Jenny! Jag älskar hemtrevligt vardagskaos!
SvaraRaderaPeter! Jag vet precis vad du menar. jag är likadan även om mitt överjag säger något anat. Oj vad jag trycker in alla udda saker som ligger framme i min garderob innan gästerna kommer... Ni anar inte. Men det är väl för att vi vet som vi kan skriva om detta och skoja med oss själva också. Motstridiga känslor kämpar inom oss!
SvaraRaderaVilket tänkvärt inlägg Eva. Jag vill också att vi erövrar hemmamiddagarna utan krav på perfekt yta, bara umgås, dela maten som du skriver. Mycket intressant för mig att läsa inläggen här, speciellt det där med klass som du Cruella skriver om.
SvaraRaderaHehe.. jag kom in på den här bloggen för jag sökte på något annat. Jag har en helt annan inställning. Hemmet är det sista privata stället jag har.. om jag vill träffa vänner då gör jag det hellre ute nånstans. Då slipper någon stå som värd och axla ansvaret för kvällen. Om alla träffas ute på neutral mark så kan man stanna hemma om man inte känner för att gå ut just den kvällen. Så tänker jag. ;)
SvaraRaderaHej anonym! Visst ibland är det skönt att bara lämna hemmet stänga dörren och dra ut.. Men det jag grubblade lite över var om vi drabbats av kollektiva överkrav och tror vi måste visa en perfekt yta till o med för våra vänner... Kul att du tittade in!
SvaraRadera