Jag minns när min bror fick sitt första barn (Sara som nu är min fantastiska förläggare) - uppriktigt sagt tyckte jag det verkade onödigt att skaffa barn när det fanns så många barn på jorden. Jag ville förändra världen i stort, hade inte tid med barn, trodde jag.
Några år senare träffade jag min stora kärlek och det var ingen tvekan om att det var barn vi ville ha, omedelbart, med varandra.
Det är länge sedan. Men jag tänker att det som jag tyckte verkade "onödigt" var precis det viktigaste jag gjort i mitt liv. Ingenting har fyllt mitt liv med så mycket kärlek och lycka som mina barn, ingenting är så viktigt och ingenting har mer gett mig kraft att tro på en framtid. Nu har dessutom min familj utökats med ett barnbarn som jag älskar oändligt.
Jag tänker att det kanske är så det också kan vara. I ringar sprider sig den kärlek vi känner för våra barn, vi vill deras bästa, det är kanske är mina barn som är meningen med mitt liv. Den lilla kärlekscirkeln som vidgar sig, som tar in fler. Kärleken som sprider sig som ringar på vattnet och som inte är begränsande. I stället tror jag att ju mer kärlek vi ger, desto mer kärlek har vi att dela med oss av.
Jag tror också på kärleken, av att dela med sig av den och sprida den. Igår mötte jag en 82 årig dam, pigg och glad. Hon stod med en tvååring i vagn och pratade med mig, det var hennes barnbarnsbarn. Hon berättade hur hennes barnbarn besökte henne varje dag, hur barnen och barnbarnen ringde varje dag, hur de ständigt höll kontakt med henne, hur måna de var om henne och hur mycket kärlek de gav henne. Hennes ord värmde, glädjen som lyste i hennes ansikte gjorde mig glad och jag tänkte på min älskade mor, som dog just när hon var 82 år. Saknar henne, ändå är jag otroligt glad för all den kärlek hon skänkte mig under hela min uppväxt och att jag fick tillfälle att återgälda den innan det var för sent!
SvaraRaderaHa en kärleksfylld dag!
Många kramar från Kim