Tillsammans - ett ord jag tycker mycket om

Jamen jag är väl en riktig sjuttiotalsmamma! Då var mina barn små, sjuttiotalet och åttiotalet. Vi bodde i Enskede största delen av tiden och var det något om var självklart så var det att våra barn skulle vara med. Det var de! Överallt och alltid och det var härligt. Massor av barn och vuxna vid middagarna och festerna. Glada gäng av barn som lekte. Jag tog med dem till politiska möten, till kongresser och konferenser och demonstrationer. Kanske fick de en överdos av rörelsens barnverksamhet - men det mesta var härligt. Och det allra härligaste var självklarheten att de skulle vara med. Min arbetsgivare då betalade för barnens biljetter och  hotellkostnader och ordnade barnverksamhet medan möten mm pågick. Det var bra att barnen var med, ansåg man. För mig och många andra var det en förutsättning för att vi skulle kunna delta.
Sedan skedde en förändring. Nittiotalet blev inte likadant men då var mina barn ganska stora. Men jag minns hur Maria fick betala gräsliga hotellkostnader för sin lilla kille på ett ABF-arrangemang i Luleå där hon var med som journalist men också ville ha med sig sin lille son. Så som jag berättat att det brukade vara. Det kändes som en riktig backlash det hon upplevde då!
Tänkte på det för att jag var på svägerskans trevliga femtioårsfest ikväll på restaurang Babajan. Milton var med. Han hade så kul. Och jag älskar att han var med. Han åt, mest oliver, han dansade och sjöng. Jag gillar dessa sammanhang med barn och vuxna tillsammans.
"Tillsammans" är ett av Miltons viktiga ord. Han vill att vi ska göra saker tillsammans, då blir han nöjd och trygg på sitt lilla förunderliga tvåårsvis. Jag med för övrigt.