Nu är jag trött på alla dessa thrillers där mannen är norm - knullar och slår ihjäl med samma plågade själ

Alla dessa försupna våldsamma poliser, detektiver som hämnas och slår ihjäl med samma sorgsna själ och älskas av deckarrecensenterna. Det är en gåta, men en man får som hjälte i en spänningsroman döda och slå ihjäl, hämnas, hur mycket som helst utan att någon höjer moraliska ögonbrynet, i stället får de priser därför att mannen är norm i den genren. Tänker jag när jag läser Deon Meyers senaste Den sista safarin. Jag dras med av spänningen i hans böcker och har läst alla som Weylers gett ut. Men så är jag ju som kvinna så orimligt van vid att köpa  att i thrillers ses världen med mannens ögon. Men denna gång är det för mycket A man´s world. Jag storknar. Hjälten Lemmer, outsägligt stark,  tystlåten, man med kvinnoproblem. Och otaliga sexistiska analyser om vilka slags män kvinnor älskar. Medan kvinnorna inordnas i några få ytliga schabloner.

Jag vet inte vad det är men jag är så trött på att världen i thriller efter thriller ska läsas, ses och godkännas genom den manliga normen. Vi ska se och identifiera oss med dessa osannolika hjältar som knullar och slår ihjäl med samma plågade själ. Jag är less på det,

Så tyvärr denne gång Deon Meyer - en mycket trevlig person för övrigt som jag träffade på fest hos hans förlag Weylers - men nu är jag trött på machojargongen i dina böcker.
Och inte bara i Deon Meyers böcker.
Alla försupna poliser med hjältestatus och en potens deras författare kanske avundas dem. Alla dessa lovordade thrillers som ska få oss att läsa världen ur ett tjatigt försupet sexistisk machoperspektiv, dra något gammalt över er. Ni tillhör inte den här tiden.

Och här på bilden signerar Deon Meyer sin  bok Tretton timmar till mig. Den har just kommit i pocket.