Tiden går, brännbollen består

Det var brännboll på ängen vid dansbanan i går kväll. Barn och äldre. Milton var entusiastiskt med på sina villkor, slagträet var högre än vad han var, men vad gjorde det. Han tyckte det var underbart kul och sprang så fort hans tvåårsben förmådde..
När jag växte upp, då spelade vi också brännboll. Stora horder av ungar i alla åldrar, hela kvällarna när det var varmt. Vi lekte kurragömma. Vi bollade. Vi hade så många olika lekar och vi var så många. Men aldrig att någon vuxen var med. På sin höjd öppnade de fönstret och ropade in oss. Men vi levde ett väldigt fritt liv.
Kan vara intressant att tänka på idag då alla vuxna konstant har dåligt samvete. För allt. För att de jobbar för mycket, för allt de inte hinner med. Och det som ska hinnas med är bland annat att skjutsa barn till olika aktiviteter.
Jag undrar vad som hänt om vi föreslagit våra föräldrar at de skulle skjutsa oss till badet eller idrottsträningen, ja dels hade vi ju ingen  bil, men själva tanken att man skulle skjutsas omkring och inte själv ta sig till sina aktiviteter var främmande under min uppväxt.
Satt bara och funderade på det en stund igår efter brännbollen. Hur olika allting var, men brännbollen, den är sig lik.

Minns en sorgsen sommar och är glad över nuet

Idag slog det mig att det nu är tio år sedan min skilsmässa. Tiden går svindlande fort. Jag minns den första sorgsna sommaren här på ön när jag plötsligt efter 28 gemensamma år här var ensam ägare till vårt ställe. Jag kände mig lamslagen av alla praktiska och ekonomiska frågor jag ensam måste ta itu med. Jag var  olycklig och förvirrad över vilken riktning mitt liv skulle ta. Och jag kände mig så fruktansvärt ensam.
Men med ett steg i taget... så är de små röda husen på ön nu ett sommarhem för mig och mina barn, precis det jag drömde om. Och inte är jag ensam, mitt liv är fyllt av olika slags kårlek.
Jag har aldrig sett detta ställe som bara mitt utan alltid som något jag förvaltar ett tag tills det är dags för mina barn, barnbarn att ta över.

Det här är sommar

Till vänster: Vår frukost, vi plockade precis så mycket vi ville ha medan kaffet puttrade klart.

 Sommarmorgon. Mina gäster sover. Igår ljöd glada skratt från verandan medan stora och små livsfrågor avhandlades med skratt, men även salta kommentarer. Vi är ganska brutalt ärliga mot varandra, vi gamla vänner.. Jag lagade mat ur en kokbok jag fått av fina vännen Jane Morén: Daniel Coyets Mina smaker från Provence. En suverän bok med frestande lättlagade recept. Vi åt färska fikon med getost och lavendel i ugn, grillade lammkotletter, melonsallad marinerad i sött franskt vin serverade i melonskalen. Så enkelt men fiffigt.
Ellen och jag arbetade hela dagen i trädgåden. Som besatta. Städade verandor , skapade nya hyllor för kryddor, Ellen handklippt den värsta hörnan av brännässlor och elände där maskinerna inte tar, jag massakrerade dungar av sly med min stora klipparsax. Vi krattade, skrattade,  bar och svettades och slet.

Och njöt! Det här är sommar.

Äntligen hittade jag krasse, en barndomsblomma jag saknat. Och solen lyser på bilden så fint över en ny sittgrupp jag skapat av gamla möbler.

Granne med ny vietnamesisk restaurang, NioNio

Oj vad glad jag blev idag, jag var på snabbvisit i stan och lunchade med vännen E. Jag var nyfiken på en asiatisk restaurang som jag sett växa fram under början av sommaren på Folkungagatan nära Erstagatan, Nio Nio. "Stockholms bästa asiatiska familjerestaurang" har det stått på skyltarna.
Det visar sig att ägarna är den vietnamesiska familj som också driver den fina krogen Xe Om på Gästrikegatan. Nu startar de med en ny (och billigare) restaurang med mat från Sydostasien: Thailand, Kambodja och Vietnam, mm.
Det är ett bra krogtips för den som turistar i Stockholm. Själv blir jag helt klart stammis!
Folkungagatan från Renstiernas gata till Erstagatan har en rad små, inte så dyra krogar från hela världen, en västafrikansk, indisk, kinesisk, libanesisk...  och nu sydostasiatisk.

Bara välj och njut och upptäck en ny gata i Stockholm, en av de hittills otrendigaste som snart blir lika hip som Nytorget. Tror jag.

Att prata om det jag skriver är som att trasa sönder en skir spindelväv

Vi satt hela kvällen i soffan. Annica och jag. Vi drack rosévin och åt små kex med ädelost och tryffelhonung. Myggen var lugna men i våra huvuden surrade idéer.
Märkligt är det. Vi hade ett gammalt manus vi plockat fram, utifrån det började vi fantisera och det är magi i att se nästan samma bilder. Det är som om en film utspelar sig framför oss, vi pratar om personerna som om de finns. Vi ser var de bor, vad de drömmer om, vilka besvikelser de har, försiktigt pusslar vi fram en gemensam bild. Det var alldeles stilla. Som om inga grannar fanns. Ingen mobil som ringde. bara stillsamma idéer som kom glidande och som vi varsamt fångade in.
Vad det ska bli? Det får man inte berätta. Jag är sån som aldrig berättar om vad jag skriver. Det vore som att trasa sönder en tunn skir spindelväv. Pratar jag försvinner allt. Trivialiseras. Det måste få flyta omkring i mitt huvud.
Med Annica kan jag prata förstås om det vi skriver, men ingen av oss berättar vad det är för någon annan. Inte förrän boken finns.

Tillbaka i grönskan, lavendeln och skrivandet

Ute på ön igen tack och lov! Idag genomförde jag ett styrkeprov genom att bära ut åtta stora blommor, plus tre stora träbyttor, diverse datorer, en säck med jord och en med lecakulor. Först på bussen, sen på båten, sen med skottkärra upp till huset.
Nu pustar jag ut och njuter så av att vara här. Min lilla tankegrupp med patinerade gamla slitna möbler har fått ett tillskott av två gamla träbunkar med lavendel och rosa pelargoner. Litet tilltufsade än efter resan, men det blir nog fint. Jag brukar inte pyssla så mycket utan bara låta det växa som växer upp. Men denna grupp bara krävde lavendel.
Ikväll ska Annica och jag sitta där, dricka rosévin och fundera på vårt sommarskrivprojekt!

Fynda billigt på bakluckeloppis

Solen sken över Värmdö idag och vi beslutade att det skulle bli en loppisdag. Har du besökt en bakluckeloppis? Jag hade aldrig gjort det och det var precis som om själva idén om loppis förverkligades. Siggesta Gård på Värmdö har bakluckeloppis, hundratals bilar smällde upp sina bakluckor och ägarna gjorde sig av med sådant de inte behövde men som jag kanske skulle kunna gilla? Jag fyndade och vännen likaså. Han hittade en fin målarlåda med färger, penslar och palett till dottern, massor av Kalle Anka-böcker till sonen.
Jag är så glad över sju band av Min Skattkammare från femtiotalet med alla de klassiska sagorna jag nu ska läsa för Milton. Jag hittade Nicke Nyfiken-böcker till honom också och hela årgångar av Bamse. Härliga fynd till billig penning. Bra humör!
Inga tråkiga proffssäljare som ibland drar runt med sina alltför dyra saker. Här var det direkt från ägare till ivriga glassätande kunder. Massor av leksaker och barnkläder och det mesta var fräscht och fint.
Vid fikat efteråt såg jag många barn bläddra i böcker och tidningar de köpt eller leka med nyköpta billiga leksaker.

Tingen åldras och jag med dem

... man kanske sjunker in på sin ö, sakerna åldras, jag med den. Just nu ser jag ett visst lugn och en viss åldrad patina på min ö. 
Och jag trivs.

Soffan ovan slängde någon för länge sedan i grovsoporna. Synd tyckte jag och tog den. Bordet är mitt gamla slitna mosaikbord. Stockarna är rester av en telestolpe som togs ner i fjol.
Lysemacchian togs en gång från Alnön.

Blåbär och barnböcker

Livet på ön går sin stilla gång. Blåbären har mognat men vattnet är inte badbart, det är kallt! Men den lille pojken plockar blåbär i skogen. Vi läser mycket. Just nu älskar han den underbara Loranga Masarin och Dartanjang. Därav tehuvan på hans huvud. Han har hittat faster Elins gamla Bockarna Bruse som min pappa en gång berättade för mig. Den håller än. Barn och läsning, det är något jag riktigt älskar.  Vi hittade också Sagan om Guldlock och de Tre Björnarna i en bok - den tycker Milton mycket om men han tycker lika illa som jag om Det bidde en tumme-sagan.
Vilken barnbok läser du just nu?

Min egen ordning i tillvarons kaos

Ingen har någonsin beskyllt mig för att vara pedant. Ändå är jag det. Ibland. I vissa avseenden. Tyvärr varar det inte så länge. Sonen fick ett skrattanfall när jag sa att jag hade en inre pedant. Varför vet jag verkligen inte.
Jag älskar ju t ex att färgsortera min garderob så att allt hänger i färgordning. Jag älskar att sortera min bokhylla och ja: Böckerna står i bokstavsordning efter författare. Ambitionen är glasklart pedantisk. Sen har jag ju så många böcker att alla högar ännu inte hunnit in i bokhyllan, samma med kläderna som hänger på alla dörrar med hjälp av en sån där fiffig dörrhängare i väntan på att sorteras in i garderoben eller användas..
Nu märker jag i sommarhemmet att jag, som bott här mest och längst, har min egen ordning som inte är riktigt utredd för andra och inte så självklar för dem som för mig. Familjen försöker t ex peta in bordsunderläggen överallt:   I skafferiet. i någon låda, i en hög på en soffa, fast de bor i en alldeles speciell låda. Samma med bestick och köksprylar och ugnseldfasta formar. De bor faktist på sina alldeles egna ställen. Det kanske verkar outgrundligt, men så är det. De ugnseldfasta formarna bor bredvid spisen, ändå försökte någon pressa in dem bland salladsskålarna höromdagen.
Så kanske vi alla är som eventuellt betraktas som opedantiska - vi har vår egen lilla ordning, så klar för oss, så outgrundlig för andra betraktare.

Farmor, när du blir pojke får du skägg

Jag är lite förundrad över hur ett barn på 2.5 har sådan koll på kön och genus. Han vet för det mesta om personer är pojkar eller flickor. "Jag är inte ett barn", sa han idag. "Jag är en pojke."
Är det vi som lär honom allt detta genom att påpeka att olika människor är pojkar respektive flickor? Jag vet inte.
Men det är ändå inte så enkelt i hans värld att man bara är något och förblir det. Till mig säger han: "Farmor när du blir en pojke får du skägg och snusar."
I hans värld är man alltså inte något en gång för alla. Man hoppar mellan stor och liten, man och kvinna. Det gillar jag. Han anser mig just nu vara en flicka, och jag är liten, slår han fast i motsats till de flesta andra vuxna.

Hur har ni det i bastun, är ni nakna eller insvepta i handduk

Jag funderar på om vi svenskar blivit prydare med åren? Tanken uppstod när vi skulle basta. När bastun först kom till ön så badade vi alla nakna, ingen kom på tanken att ha baddräkt. Den enda jag hade sett med baddräkt i bastu var utländska gäster på Bommersvik.
I och för sig sa jag bestämt nej till att bada bastu där när jag var på en konferens på sjuttiotalet med ombudsmän i partiet och jag deltog som anställd journalist på Aktuellt i politiken. Jag hade inte minsta lust att bada naken med 99 manliga ombudsmän och jag blev retad för det. Men hellre ret än nakenbad, bestämde jag.
Men de senaste åren har en viss prydhet spritt sig till ön, det känns inte längre lika naturligt att bada naken. Jag undrar om det bara är vi som plötsligt fått lust att ha en handduk runt kroppen eller om det är ett tidsfenomen?
Vår vän Tosh från Australien frågade just om vi badade nakna, när vi nu bestämde oss för att bada basti i stället för annat betydligt iskallare bad.
Döttrarna sa snabbt: Inte nakna.
Så frågan är har vi blivit pryda eller ....

Humle med hål, ett hån mot hobbyodlaren

Kära vänner, när min humle är mest bara en massa hål i bladen... vad gör jag då. Såpvatten kanske? Jag testar det. Vilka proportioner? Men angriper bladlössen er humle också, undrar jag? Och är det bladlöss?
Vidriga mördarsniglar på min veranda i morse. Man får förhärda sig - och mörda dem i synnerhet när de kränker territoriet och anfaller vår veranda.

Vi kör kryddodlingarna i olika krukor med mera på ett icke använt bord i år. De verkar trivas bättre med det. Tidigare år har det bara blivit misch-masch i kryddrabatten.
 När det gäller krukväxter är mina fingrar gröna. Men med odling är en annan sak, där är jag en riktig novis.

Potatisskrubbaren Ingrid, finess från förr som lever än

Det här är sommarhemmets mest älskade köksmaskin, potatisskrubbaren Ingrid från Nils-Johan. Inköptes till sommarstugan på Alnön för länge sedan av mina föräldrar. Användes där hela sextiotalet och antagligen på femtiotalet också. Nu finns den i vårt sommarhem i Stockholms skärgård. Lika älskad och använd.
Det är Miltons tur nu. Generationer av barn har hjälpt till att skrubba potatis i den. Eller bara lekt med den.
En alldeles genial uppfinning. Är det någon som känner igen den och har en likadan? Eller har minnen av en egen Ingrid?

Sommar i Stockholm - båtliv

Dottern har besök från Australien, hon vill visa Sverige från den bästa sidan. Betänk att det är vinter nu i Sydney men det är kallare här än där. Så det är en utmaning.
Något väl värt att testa är ett besök på den gamla båten af Chapman, vandrarhemmet vid Skeppsholmen.
Romantiska minnen spinner i min hjärna. När jag just hade träffat mina barns far på tåget mellan Uppsala och Stockholm (ja han klev av fast han skulle till Göteborg) så inkvarterade han sig just på af Chapman och våra romantiska promenader ringlade sig därifrån, ut till Djurgården och så vidare. Tänker alltid på den lyckliga galna dagarna när jag ser den båten.

Men nu är nu och inte nostalgi. Det matglada gänget från Urban Deli vid Nytorget har gått ombord på af Chapman i år och har härliga luncher och grillkvällar där.
Här hittar ni mer info. God mat och bra läge, måste testas.

Exemplets makt - Miltons nya idoler

 Levnadsvisdom överförs från Victor och Edvin Wennström till Milton

Milton har fått två nya idoler. Victor och Edvin, 11 och 9. Han ser upp till dem. Han tar efter dem. De är otroligt snälla mot den lilla tvååringen. Idag kom en ettåring på besök till Milton. Han ville inte låna ut sina leksaker. Vi försöker förklara för honom att det gör man, andra får låna.
Då tittar han mörkt på oss och säger att han vill ringa Victor.
Vi ringer Victor. Milton pratar.
Får man slåss? säger han.
Nä Milton, man får inte slåss, svarar Victor.
Måste man låna ut sina leksaker? frågar den lille mannen sedan
Victor förklarar för honom att det ska man göra, man ska vara snäll och dela med sig.
Milton lyssnar. Sedan tar han min hand och säger: Kom, vi ska hämta mina leksaker till Miranda.

Exemplets goda makt. Den bästa pedagogiken, att lyssna på andra snälla barn som förklarar och i handling visar hur man kan vara mot varandra..

Det här är boken jag önskar att jag hade skrivit: Jellicoe Road

Ofta får jag frågan: Blir du inspirerad av andra författares böcker? Svaret blir att det är sällan inspirationen kommer från en annan bok. Jag är så upptagen av mina egna historier, av de röster jag hör i mitt huvud som vill att jag berättar deras historia.

Men ibland, någon sällsynt gång, känner jag att den här boken, den skulle jag ha velat skriva. För att den är så bra, så magisk, så klok, så skickligt tvinnad...

Det är vad som händer när jag läser boken Jellicoe Road av Melina Marchetta (översättning Katarina Kuick, XPublishing förlag). Jag tänker inte berätta någonting om boken. Läs inte baksidestexten heller! Köp bara boken och ge er in i den, njut av hur historien rullas upp och av hur intrigen så varsamt och skickligt spinner mellan nu och då.
Förälska er i Taylor Markham.
Det gjorde jag.

Tips för efterrättsfrossare

Vill ni ha ett mysigt tips om ni vill ha en härlig eftermiddag i Stockholm? Jag fick det i födelsedagspresent av Ellen men inte förrän idag kom vi dit. Det är att dricka Yum Cha på Berns som ligger så fint mitt i Stockholm. I paketet ingår te - goda sorter och tre fantastiska dumplings. Och sen - får man frossa loss på en underbar efterrättsbuffé där skammen förbjuder mig att säga hur mycket tårta, choklad, godisbitar, bärpajer, crème caramel .... osv vi åt.
Det är i alla fall väldigt gott och synnerligen trevligt och jag skulle älska att göra det på besök i en ny stad till exempel.

Man kunde tänka sig ett glas bubbel till också men just idag ville vi vara alkoholfria.
Sedan fnissade vi gott åt hovmästarens felsägning när hon skulle förklara något som trasslade till sig i serveringen: Det var för många kockar i soppan idag! Sött med simmande kockar, men den soppan vill jag inte beställa!

Det bästa med att resa bort är att komma hem igen

Hemma och jag är så glad! Jag njuter av den friska luften, jag älskar att se all grönska och jag längtar ut till ön.
Sverige på sommaren - för mig finns inget som slår det. Vi har haft en underbar vecka, jag och Millarna (min sons fina familj). Ljuvligt att umgås dygnet runt med världens klokaste finaste tvååring och hans härliga föräldrar. Men jag tror att han också var glad att komma hem till sig: "Volvon, här kommer jag, nu blir du glad!" ropade han glatt med säkerheten hos ett alltid älskat barn när vi landat och hans pappa gick för att hämta bilen.. Han pratade om Kransenhemmet och om mitt Barnängenhem och jag fick en stor kram innan han åkte iväg hem till sin egen säng. Nu ses vi snart i sommarhemmet på ön.
Det bästa med att resa är att komma hem. Den lilla del av Spanien där jag var gav mig mycket att tänka på och det mesta utfaller till Sveriges fördel och i förundran över vår förmåga i Sverige att klaga när så mycket är så bra hemma i vårt land. Mer om det senare.
Nu ska jag njuta av att sitta på min balkong där allting blommar, se ut över de gröna träden och bara vara i den friska luften.

Lamt firande av fotbollsseger i vårt hörn av Spanien

Vi såg finalen mellan Spanien och Italien på ett stort café med nästan bara spanjorer. Helt ointresserad av fotboll som jag är var det ändå fantastiskt att se de fyra målen. Vi jublade, även Milton och jag. Jag hade dock väntat mig fantastiska scener efter segern, omfamningar vilda glädjedanser, men stämningen var som jag föreställer mig efter en lam division två-match hemma.
Inga vilda spontana spanjorer där inte, jag har sett så oerhört mycket mer vilda spontana glädjescener  i liknande sammanhang hemma. Alltså: spanjorerna gick innan medaljutdelningen! En kypare var vild och lycklig och hällde upp cava åt oss. Men de flesta var som vid en hemmamatch.
Jag tror det är dags att revidera vår svenska självuppfattning om att vi är så känslohämmade medan människor i syd lever ut sin glädje mer intensivt. Jag tror inte det är sant. Heja Hammarby, säger jag. Där kan man konsten att fira en seger!