Min egen ordning i tillvarons kaos

Ingen har någonsin beskyllt mig för att vara pedant. Ändå är jag det. Ibland. I vissa avseenden. Tyvärr varar det inte så länge. Sonen fick ett skrattanfall när jag sa att jag hade en inre pedant. Varför vet jag verkligen inte.
Jag älskar ju t ex att färgsortera min garderob så att allt hänger i färgordning. Jag älskar att sortera min bokhylla och ja: Böckerna står i bokstavsordning efter författare. Ambitionen är glasklart pedantisk. Sen har jag ju så många böcker att alla högar ännu inte hunnit in i bokhyllan, samma med kläderna som hänger på alla dörrar med hjälp av en sån där fiffig dörrhängare i väntan på att sorteras in i garderoben eller användas..
Nu märker jag i sommarhemmet att jag, som bott här mest och längst, har min egen ordning som inte är riktigt utredd för andra och inte så självklar för dem som för mig. Familjen försöker t ex peta in bordsunderläggen överallt:   I skafferiet. i någon låda, i en hög på en soffa, fast de bor i en alldeles speciell låda. Samma med bestick och köksprylar och ugnseldfasta formar. De bor faktist på sina alldeles egna ställen. Det kanske verkar outgrundligt, men så är det. De ugnseldfasta formarna bor bredvid spisen, ändå försökte någon pressa in dem bland salladsskålarna höromdagen.
Så kanske vi alla är som eventuellt betraktas som opedantiska - vi har vår egen lilla ordning, så klar för oss, så outgrundlig för andra betraktare.