Våra texter svävar fritt därute

Vad man sitter fast i det man skrivit, tänkte jag igår. Vi fikade, Maria och jag och pratade och jag berättade om en text jag inte får någon ordning på, kanske för att den ligger för nära mig själv.
Hela tiden har jag tänkt att det är huvudpersonen jag inte lyckas fånga.
Men det är ju en annan person som är problemet, påpekade M. Tänk om, uppmanade hon mig. Och hon satte idéer i mitt huvud som jag nu grunnar på. Kanske är det nyckeln till en hopplös text?
Hon har en liknande text som hon brottats med, därför såg hon mitt problem.
Men skriv då! uppmanade jag.
Lättare sagt än gjort, hela hennes text försvann i en hårddiskkrasch, berättade hon. Finns bara inte någonstans, inte på minnen, inte på papper. Precis som min barnbok som också bara försvann och nu seglar omkring där ute i cyberrymden.

Våra texter  fritt svävande någonstans därute. Kanske kommer de tillbaka till oss en dag? Jag tänker mig dem som små egensinniga färgglada ballonger.