En obändig längtan att se sina ord bli till en bok

Jag läser några av mina bloggvänners inlägg, om denna lust att skriva, denna kamp för att få sitt manus antaget. Det är så storslaget och jag älskar att läsa hur starka drömmarna är och hur det inte finns hinder, inte får finnas. Man försöker, om och om igen. Målet är så tydligt.

Den som aldrig skrivit en bok kanske inte kan föreställa sig vilken enorm satsning det är.
När man sitter med de första orden och tänker att detta ska bli en bok, min bok.
När man flera hundra sidor senare är färdig, har skrivit något som man lagt sitt hjärta och sin själ i, något man är stolt över. Då känns det tungt att få ett tamt torrt refuseringsbrev med en trött formulering.
Ändå gäller det att inte ge upp. Att tro på sin dröm. Att putsa, fila, arbete än hårdare. En dag händer det.
Manuset blir antaget, orden blir en bok.

Ordet obändig kommer för mig. Jag tycker om det ordet. Svår att styra och att bruka, viljestark bana sin väg framåt i obruten terräng. Som en liten glittrande vårbäck som växer till en flod som rullar framåt över alla hinder.
Obändig vill jag vara.
Obändiga är alla mina skrivande författarvänner som inte ger upp.