Jag läser min flitiga bloggvän Annikas schema. Minns nittiotalet, det var då jag började ge ut det jag skrev. Från början av nittiotalet var jag som besatt. Jag arbetade heltid och ja, mina dagar var inrutade med möten och måsten, som Annikas idag.
Skrev gjorde jag sex på morgonen innan barnen vaknade eller sent på kvällen när de somnat. Maria Herngren, Annica Wennström och jag (=Emma Vall) var absolut besatta av vårt skrivande och det var så svindlande roligt att det som räknades var skrivandet.
Annika har sin T. som ger henne allt stöd. Jag hade mina underbara solidariska barn som såg hur viktigt det var för mig och var så stöttande och härliga. Jag tror de insåg att det var som en livsviktig lek och de gav mig allt stöd de kunde. Vilka barn!!
Det bästa är att de är lika stöttande än idag. Det sämsta är att jag nu har all tid men det är så mycket svårare att komma igång.
Men mamma, undra på, du har ändå gett ut 33 böcker, tröstar barnen (numera vuxna så klart ) mig med.
Jo, men jag saknar det galna drivet som jag bara numera sällan upplever.
Jag saknar också det galna drivet. Det är som bortsuddat. Jag läser andras projekt och glädjen i dem, själv känner jag mig bara trött. Denna trötthet har kommit med åren. Minns alla projekt jag hade och hur snabb jag var när jag arbetade. Nu är jag tacksam över att orka fundera över ett projekt. Kan det vara åldern?
SvaraRaderaJag tror Evas blogg har rätt. Mycket är åldern. Du har redan gjort och bevisat så mycket, alla dina böcker du givit ut, som nu lever sina egna liv. Allt har sin tid och livet blir inte sämre för att man inte brinner hela tiden. Tvärtom kan det vara ganska skönt att kunna ta det lite lugnare, men jag vet vad du menar...
SvaraRadera33 böcker, mycket imponerande! Koppla av och njut av allt du producerat fram tills nu.
SvaraRaderaEva, jag tror på att din inspiration kommer tillbaka. Men det är inte lätt att kombinera med sjukdom som du ju gjort. Men du kommer igen ... dessutom gör du ju väldigt mycket nu också. Kram!
SvaraRaderaMargareta, det är bara det att rösterna i mitt huvud som vill att jag berättar deras historier inte tystnar. Och jag vill skriva, det är det som gör att jag känner mig levande, skrivandet är en så stor del av min identitet. Men du har rätt i att man kan ta det lugnare, jag skriver inte för att bevisa att jag kan, utan för att jag vill :)
SvaraRaderaHelena, jag går liksom vidare, även nu... Gjort är gjort, det ligger bakom mig och jag har svårt att njuta av det när det är så mycket mer jag vill göra. Knäppt kanske men så är det bara. Mitt driv är framåt. Trots allt.
SvaraRaderaTack Eva!
SvaraRaderaVar sak har sin tid, tror jag. Den brinnande passionen hör början till, sedan kommer den långsammare eftertänksamheten. Där jag tror att du befinner dig. Men utan nära och kära som stöttar och förstår vore uppgiften nästan omöjlig, oavsett om förälskelsen till skrivandet mognat till kärlek eller inte.
SvaraRaderaAnnika, jo man behöver stöd. Man kan också skriva i protest mot ett jobbigt liv, stänga i sig i en bubbla där man har skrivandet som tröst, sitt egna rum bortom lögner och annat. Stödet från barnen var min positiva drivkraft när jag började.
SvaraRaderaJag tror Annika har rätt. Den där passionen man känner i början för saker tillhör just den första fasen.
SvaraRaderaAtt stänga in sig i en bubbla låter dock inte särskilt lockande!
Kanske du hittar driv i annat i dag -som träning. Eller bara en allmän kärlek till livet och allt det har fört och för med sig.
Ellen