När Persson satte pekfingret mitt i mitt mellangärde

Under min tid som chefredaktör för Fönstret ingick det att bevaka spektaklet i Almedalen några gånger. Många ord var det, vinet flödade, jakten på det bästa minglet pågick. Jag kände mig bara illa till mods och ville åka hem.

Jag tyckte riktigt illa om denna mingelvecka i Almedalen som kändes som om det lilla Sveriges lilla maktelit i media och politik gnuggade sig mot varandra medan de skålade i rosé

När jag tänker på Almedalen är det alltid ett minne som dyker upp, ett s-mingel det var viktigt att bli inbjuden till, det var på Perssons tid och alla ville tala med Persson. Vi stod i en lång rad till buffébord och vinutdelning, politiker och mediafolk,  och Persson gick omkring och valde vilka han ville prata med.
Plötsligt styrde han stegen mot mig. Log fryntligt, satte sitt kraftiga pekfinger hårt in i mitt mellangärde och sa: Den där deckaren du skrivit den förstår jag inte. (Kattjakt). Sen gick han.

De politiska uttolkarna förklarade för mig att jag skulle se det som positivt att han sett mig och pratat med mig och sagt något – om än på sitt burleska Perssonsätt.
Jag kände mig inte alls sedd. Jag kände mig bara ännu mer illa till mods, skippade vinet och gick hem till hotellrummet och läste.
Det är vad jag tänker på när jag läser om Almedalsveckan.