Visst gillar jag den gamle mannen Gerlof och hans minnen och funderingar, men nog är det en ovanligt långsökt historia som presenteras när händelser från det förflutna grävs upp och dammas av.
Det känns som en ofärdig roman med alltför många spretande händelser och perspektiv. Säkert bra i synopsisform men som färdig roman känns den just - inte färdig. Alltför många trådar är för lösa, personporträtten är alltför grovt tillyxade och överdrivna för att jag ska tro på de människor som skildras. Det som jag annars tycker Theorin är bra på, just att inte bara beskriva schabloner utan människor.
Själva grundbulten när man läser en spänningsroman är ju ändå att man i någon bemärkelse måste tro på historien, dras in i den. Men här känner jag nog mer förvåning.
Med Rörgast avslutar Johan Theorin sin romansvit om de fyra årstiderna på Öland som han inledde med den suggestiva romanen Skumtimmen.
Men sorry Theorin, denna gång föll jag inte.
Skumtimmen har jag läst, men det känns nog som om jag kan tänka mig att hoppa över den här.
SvaraRaderaHar hört flera som inte tycker om den här boken, därför låter jag den vara oläst :-)
SvaraRaderaKram Kim
Marina, kan nog vara en bra idé!
SvaraRaderaKim, det finns ju så många bra böcker man verkligen vill hinna läsa ... den här saknar balans i berättelsen tycker jag - tyvärr som ju som sagt - gillar Theorin.
SvaraRaderaKram!!!
Jag gillade inte den där spökhistorien, Nattfåk, heller. Men Skumtimmen var väldigt bra och Blodläge gillade jag också.
SvaraRaderaNä det är ofta suggestivt men lite ojämnt, håller med dig, Cruella. Sankta Psyko (ungefär den titeln i alla fall) läste jag inte alls, lät för otäck.
SvaraRadera